Sagor och berättelser / Del 2 / 349 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 116. Silfverslanten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Falsk! Duger inte! Det skar i mig! sade slanten. Jag
visste att jag rar af godt silfver, med god klang och äkta
prägel. De måste bestämdt misstaga sig; mig kunde de inte
mena, men mig menade de ändå. Det var mig de kallade
falsk; jag dugde inte! — Den der måste jag ge ut i mörkret!
sade mannen som hade mig; och jag blef utgifven i mörkret,
och sedan åter utskäld vid dagsljus — »falsk, duger inte!
Honom måste vi söka att bli af med!»

Och slanten darrade mellan fingrarna hvarje gång han i
smyg skulle smuslas bort och gälla för landets mynt.

— Jag eländiga slant! Hvad hjelpa mig mitt silfver, mitt
värde, min prägel, när det inte har någonting att betyda!
Man är för verlden hvad verlden
tror om en. Det måste ändå vara
förskräckligt att ha ett ondt
samvete, att smyga sig fram på det
ondas väg, då jag, som ändå är
alldeles oskyldig, kan vara så till
mods vid att bara ha utseende
deraf! — Hvarje gång jag blef
framtagen, räddes jag för de ögon,
som skulle se på mig; jag visste
att jag skulle bli stött tillbaka,
kastad bort på bordet, som om
jag varit lögn och bedrägeri.

Ännu en slant hemifrån.

— En gång kom jag till en
stackars fattig hustru; hon fick
mig i dagspenning för sitt slit och släp; men hon kunde nu
alls inte bli mig qvitt; ingen ville taga emot mig, jag var en
verklig olycka för henne.

— Jag är minsann tvungen att narra någon med den! sade
hon. Jag har inte råd att gömma på en falsk slant; den rike
bagaren skall ha honom; han kan bäst tåla vid det; men orätt
är i alla fall hvad jag gör.

— Nu skall jag till och med belamra qvinnans samvete!
suckade det i slanten. Har jag då verkligen på äldre dagar
blifvit så förändrad?

— Och qvinnan gick till den rike bagaren; men han kände
allt för väl till de gångbara slantarna; jag fick inte lof att
ligga der jag låg; jag blef kastad i ansigtet på qvinnan; hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>