Sagor och berättelser / Del 2 / 350 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 116. Silfverslanten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fick intet bröd för mig, och jag kände mig så innerligt
bedröfvad öfver att vara myntad så till andras förtret, jag, som
i unga dagar hade varit så frimodig och så säker, så medveten
om mitt värde och min äkta prägel. Jag blef så melankolisk,
som en stackars slant kan bli, när ingen vill ha honom. Men
qvinnan tog mig hem igen, betraktade mig rätt innerligt, mildt
och vänligt.

Melankolisk, som en stackars slant kan bli.

— Nej, jag vill inte narra någon med dig! sade hon. Jag
skall slå ett hal i dig, så att en hvar kan se att du är
ett falskt ting, — och likväl — det faller mig nu så in —
du är kanske en lyckopenning, ja, det vill jag tro! Den tanken
kommer öfver mig. Jag slår ett hål i slanten, drager en snodd
genom hålet och ger så
grannhustruns lilla barn slanten om
halsen såsom lyckopenning.

— Och hon slog ett hål i mig;
det är aldrig behagligt att få ett
hal slaget igenom sig; men då
afsigten är god, kan man tåla mycket.
En snodd fick jag igenom mig, blef
ett slags medalj att bära; jag blef
hängd om halsen på det lilla
barnet, och barnet log åt mig, kysste
mig, och jag hvilade en hel natt
på barnets varma, oskyldiga bröst.

— På morgonen tog modern mig
mellan sina fingrar, såg på mig
och hade sina egna tankar dervid,
det förnam jag snart. Hon tog fram en sax och klipte af
snodden.

— Lyckopenning! sade hon. Ja, det skola vi nu se! Och
hon lade mig i surt, så att jag blef grön; derpå kittade hon
till hålet, gned mig litet och gick så i mörkningen till
lotteri-kollektören för att få en lottsedel, som skulle bringa lycka.

— Hvad jag var illa till mods! Det klämde i mig, som om
jag skulle brytas i tu; jag visste att jag skulle bli kallad falsk
och kastas bort, och det alldeles inför den mängd slantar och
mynt, som lågo med inskrift och ansigte, som de kunde vara
stolta öfver; men jag slapp. Det var så många menniskor
hos kollektören; han hade så brådt om, jag for klingande ned

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>