Sagor och berättelser / Del 2 / 358 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 117. Bispen på Börglum och hans frände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rutorna öfver äng och hed. Ottesången är för länge sedan
slutad; i Guds hus är det tyst; man kan höra vaxet droppa från
ljuset på golfvets sten. Nu kommer Oluf Hase.

I vapenhuset bjuder Jens Glob honom god dag: — Nu har
jag förlikt mig med bispen.

— Och det har du gjort! säger Oluf. Då skall hvarken du
eller bispen komma med lifvet från kyrkan!

Och svärdet far ur skidan, och Oluf Hase slår till, så att
plankan splittras i kyrkans dörr, hvilken Jens Glob slår igen
mellan honom och sig.

— Håll upp, käre svåger, se först på förlikningen! Jag har
slagit bispen och alla hans män. De säga inte ett knyst
vidare i hela denna sak, och jag inte heller om all den orätt,
som tillfogats min moder.

Skarnen på altarljusen lysa
så röda, men rödare lyser
det från golfvet; der ligger
i blod bispen med klufven
panna, och dräpta ligga alla
hans svenner; det är
ljudlöst och stilla i den heliga
julnatten.

Den en gång mäktige herrn.

Men tredje dagens afton
ringa i Börglums kloster
klockorna likringning; den
dräpte bispen och de slagna
svennerne utställas till
åskådning under en svart baldakin med floromlindade kandelabrar.
I silfvertygskåpa, med krumstaf i den maktlösa handen, ligger
den döde, den en gång mäktige herrn. Rökelsen doftar,
munkarne sjunga; det ljuder som klagan, det ljuder som en
vredens och fördömelsens dom, som om den borde höras vidt
omkring landet, buren af vinden, istämd af vinden; den lägger
sig väl till hvila, men aldrig dör den; ständigt höjer sig den å nyo
och sjunger sina sånger, sjunger dem in i vår tid, sjunger här
uppe om »bispen på Börglum och hans hårde frände»; det höres
i den mörka natten, höres af den bäfvande bonden, som på
den djupa sandvägen kör förbi Börglums kloster, höres af den
lyssnande sömnlöse i Börglums tjockmurade salar, och derför
prasslar det i de långa, genljudande gångar, som föra till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>