Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 119. Guldskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi ha ingenting att förlora! sade far.
— Jo, vi ha då min gosse, sade hon.
— Men om han nu kommer hem som general? sade far.
— Utan armar och ben! sade mor. Nej, må jag få behålla
min guldskatt hel.
— Trum! trum! trum! Brandtrumman gick, alla trummorna
gingo. Det var krig. Soldaterne drogo bort, och
trumslagarens gosse följde med: »Rödluf! Guldskatt!» Modern grät;
fadern såg honom i tankarna ryktbar; stadsmusikanten menade, att
han icke borde gå ut i kriget, utan stanna vid musiken hemma.
*
— Rödluf! sade soldaterne, och Peter skrattade; men om
en och annan sade: »Räfpels!» då bet han i hop munnen och
såg rakt fram: det skällsordet angick honom icke.
Flink var gossen, sinnet frimodigt, lynnet godt, och det är
den bästa fältflaskan, sade de gamla kamraterne.
I regn och rusk, genomblött in på bara kroppen måste han
under bar himmel ligga ute mången natt; men det goda
lynnet stannade hos honom, och trumpinnarna slogo:
»Trummelum! Alla man upp!» Ja, han var då för visso född till
trumslagare.
Det var en bataljdag; solen var ännu icke uppe, men
morgon var det, luften kall, striden het. Det var dimma i
luften, men ännu mera rök af krutet. Kulorna och granaterna
flögo öfver hufvudena och i hufvudena, i kropp och
lemmar; men framåt gick det. En och annan sjönk på knä,
blodig om tinningen, krithvit i ansigtet. Den lille trumslagaren
hade ännu sin friska färg; honom hade ingen skada skett; han
såg med ett så förnöjdt ansigte på regementshunden, som sprang
före honom, riktigt glad, som om alltsammans varit skämt, som
om kulorna slagit ned bara för att leka med honom.
— Marsch! Framåt, marsch! voro kommandoorden, satta för
trumma; och de orden voro icke att taga tillbaka. Men de
kunna tagas tillbaka, och det kan ligga mycket förstånd deruti;
och nu blef det sagdt: »Tillbaka!» och så slog den lille
trumslagaren : »Marsch! Framåt!» Han fattade ordern så, och
soldaterne lydde trumskinnet. Det var goda trumslag, de gåfvo
segerslag åt dem, som höllo på att vika.
Lif och lemmar gingo i det slaget. Granaten sliter af köttet
i blodiga stycken; granaten tänder eld i halmhögen, dit den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0369.html
