Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 119. Guldskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och svalorna kommo; de hade på sina långa resor sett
varaktigare skrift huggen i klippans sida, i templets vägg i
Hindustan: stora bedrifter af mäktiga konungar, odödliga namn, så
gamla, att nu ingen kunde läsa eller nämna dem.
Nämnvärde! Ryktbarhet!
I hålvägen bygde jordsvalorna; de borrade sig hål i
backsluttningen, regn och rusk smulade sönder och sköljde bort
namnen, äfven trumslagarens och hans lille sons.
— Peters blef ändå stående i halftannat år! sade fadern.
— Narrar! tänkte brandtrumman; men hon sade bara: »Dum,
dum, dum! Dummelum!»
Det var en gosse full af lif och lust, trumslagarens son med
röda håret. En vacker röst hade han; sjunga kunde han och
sjöng gjorde han som fågeln i skogen; det var melodi och
ändå ingen melodi.
— Han bör bli korgosse, sade modern, sjunga i kyrkan, stå
der under de vackra, förgylda englarne, hvilka han liknar.
— Eldkatt! sade qvickhufvudena i staden. Trumman hörde
det af grannqvinnorna.
— Gå inte hem, Peter! ropade gatpojkarne. Sofver du uppe
på vinden, så tar det eld i öfversta våningen, och så går
brandtrumman.
— Akten er för trumpinnarna! sade Peter; och huru liten
hon än var, gick han frimodigt fram och körde sin näfve rakt
i magen på den närmaste, så att benen föllo undan honom,
och de andra togo benen på ryggen, sina egna ben.
Stadsmusikanten var så förnäm och fin; han var son till en
kunglig silfverknekt; han tyckte om Peter, tog honom timtals
hem till sig, gaf honom en fiol och lärde honom spela derpå;
det var som om det legat i fingrarna på gossen; han skulle
bli mer än trumslagare, han skulle bli stadsmusikant.
— Soldat vill jag bli! sade Peter, ty han var ännu en helt
liten pys och tyckte, att det var det vackraste i verlden att
bära gevär och att kunna gå så i »ett, tu! ett, tu!» och att
bära uniform och sabel.
— Du skall lära dig att lyda trumskinnet! Trummelum,
kom, kom! sade trumman.
— Ja, om han kunde marschera upp till general! sade
fadern; men då måste det bli krig.
— Gud bevare oss från det! sade mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
