Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 120. Stormen flyttar skylt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morfar reste ju som liten dit in med sina föräldrar; han
hade då aldrig förr sett den största staden i landet. Det var
så mycket folk på gatorna, att han trodde, att det skulle
flyttas skylt, och der voro många skyltar att flytta; man hade
kunnat få hundra rum fylda med taflor, om de hängts upp
innanför och icke utanför. Der voro sålunda alla slags
menniskokläder afmålade hos skräddaren, han kunde sy om folk
från groft till fint; der voro tobaksspinnarskyltar med de
vackraste små gossar, som rökte cigarr, alldeles som i
verkligheten; der voro skyltar med smör och spicke sill,
prestkragar och likkistor, och så dessutom inskrifter och anslag.
Man kunde godt gå en hel dag upp och ned för gatorna och
se sig mätt på taflor, och så visste man med det samma,
hvilka menniskor som bodde der inne; de hade sjelfva hängt
ut sin skylt, och det är så bra, sade morfar, och så lärorikt
att i en stor stad veta, hvad som bor innanför.
Men så skulle tilldragelsen med skyltarna hända, just som
morfar kom till staden; han har sjelf berättat det, och han
hade ej någon skalk bakom örat, såsom mor sade att han
hade, då han ville inbilla mig något; han såg helt
tillförlitlig ut.
Den första natten, då han kom till den stora staden, blef
der det förskräckligaste väder, man någonsin läst om i
tidningarna, ett väder, sådant det icke hade varit i mannaminne.
Hela luften var uppfyld af tegelpannor; gamla plank gingo
öfver ända; ja, det var en skottkärra, som af sig sjelf sprang
uppför gatan, bara för att rädda sig. Det tutade i luften,
det tjöt och ruskade, det var en storm så förfärlig. Vattnet i
kanalerna sprang ända upp öfver pålkajen; det visste icke
hvar det tordes vara. Stormen for fram öfver staden och
tog skorstenarna med sig; mer än en gammal stolt kyrkspira
måste böja sig och har sedan aldrig rätat upp sig igen.
Det stod en skyllerkur utanför hos den gamle, hederlige
brandmajoren, som alltid kom med sista sprutan; stormen
kunde icke unna honom den lilla skyllerkuren; den rycktes
af tappen och rullade framåt gatan; och, underligt nog, den
reste sig och blef stående utanför huset, der den fattige
timmermannen bodde, som hade räddat tre menniskors lif vid
den senaste eldsvådan; men skyllerkuren menade icke något
dermed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
