Sagor och berättelser / Del 2 / 380 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 122. Folksångens fågel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

122.

Folksångens fågel.



Det är vintertid; jorden bär ett
snölager, som om det vore
marmor, huggen ur fjället; luften
är hög och klar, vinden skarp
som ett dvergsmidt svärd, träden
stå som hvita koraller, som
blommande mandelgrenar; här är friskt
som på de höga Alperna. Skön
är natten med norrskensflammor
och otaliga, tindrande stjernor.

Stormarna komma, molnen höja
sig och skaka ut svandun;
snöflingorna yra omkring, täcka
hålväg och hus, det öppna fältet och
de instängda gatorna. Men vi sitta i det varma rummet, vid
den flammande brasan, och der berättas om gamla tider: vi
höra en saga.

Vid det öppna hafvet låg en ättehög, och på den satt i
midnattstimmen vålnaden af den begrafne hjelten; en kung
hade han varit; guldringen lyste kring hans panna, håret
fladdrade för vinden, han var klädd i jern och stål; sitt hufvud
böjde han sorgset och suckade djupt af smärta som en osalig ande.

Då seglade ett skepp förbi. Männen kastade ankar och stego
i land. En skald var ibland dem; han trädde from mot
kungagestalten och sporde: Hvarför sörjer och lider du?

Då svarade den döde: Ingen har besjungit mitt lifs verk;
det är dödt och borta; sången bar det icke ut öfver länderna
och in i menniskornas hjertan; derför har jag icke ro, icke hvila.

Och han berättade om sitt verk och sitt stordåd, som hans
samtid hade känt, men icke besjungit, ty den hade ingen skald.

Då grep den gamle barden i harpans strängar, sjöng om
hjeltens ungdomsmod, mandomskraft och god gernings storhet.
Den dödes ansigte lyste dervid som molnets rand i månsken;
glad och lycksalig höjde sig gestalten i glans och strålar; den
försvann som en norrskensflamma; Man såg endast den
gräsbevuxna högen med de runlösa stenarna; men fram öfver den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>