- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 2 /
379

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 121. Tekannan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett svårt slag hon fick, och det svåraste var, att de skrattade,
skrattade åt henne och icke åt den fumliga handen.

— Det der minnet får jag nu aldrig ur mig, sade tekannan,
då hon sedan berättade sitt lefnadslopp för sig sjelf. Jag
blef kallad invalid, undansatt i en vrå och följande dagen
bortskänkt till en gumma, som tigde stekflott. Jag kom ned
i armodet, stod mållös både utan och innan, men der, som jag
stod, började mitt bättre lif: man är ett och blir ett helt
annat.

Det lades jord uti mig; det är för en tekanna det
samma som att begrafvas, men i jorden lades en blomsterlök;
hvilken som lade dit den, hvilken som skänkte den, vet jag
inte, men skänkt blef den, en ersättning för de kinesiska
bladen och det kokande vattnet, en ersättning för det afbrutna
handtaget och den afbrutna pipen. Och löken låg i jorden,
löken låg i mig, den blef mitt hjerta, mitt lefvande hjerta,
ett sådant hade jag aldrig förr haft.

Det var lif i mig, det var kraft och krafter; pulsen slog,
löken sköt grodd, den var nära att sprängas af tankar och
känslor; de bröto ut i blomma; jag såg henne, jag bar
henne, jag glömde mig sjelf för hennes skönhet; det är en
välsignad sak att glömma sig sjelf för andra. Hon sade mig
icke ens tack, hon tänkte icke på mig; — hon blef beundrad
och prisad. Jag var så glad deröfver, hvad skulle då icke
hon vara!

En dag hörde jag, att det sades, att hon förtjenade en
bättre kruka. Man slog mig midt i tu; det gjorde
förskräckligt ondt; men blomman kom i en bättre kruka — och jag
blef kastad ut på gården, ligger der som en gammal skärfva,
— men jag har minnet; det kan jag ej mista!

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free