Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 122. Folksångens fågel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svingade sig vid strängarnas sista klang, alldeles som om det
varit ur harpan den kommit, en liten fågel, den vackraste
sångfågel med trastens klangfulla slag, med menniskohjertats
själfulla slag, hemlandets klang, såsom flyttfågeln hör den.
Sångfågeln flög öfver fjäll, öfver dal, öfver fält och skog; det
var folksångens fågel, som aldrig dör.
Vi höra sången; vi höra den nu här i rummet, under
vinteraftonen, medan de hvita bina svärma der ute och stormen
tager starka tag. Fågeln sjunger för oss icke blott hjeltens
drapa; han sjunger äfven ljufva, milda kärlekssånger, så rika
och så många, om trohet i nord; han har sagor i toner och
ord; han har ordspråk och sångspråk, hvilka, likt runor lagda
under död mans tunga, få honom att tala, och man känner
hans hemland, folksångens fågel.
I den gamla hednatid, i vikingatiden hängde hans bo i
bardens harpa. I riddarborgarnas dagar, då näfven höll rättvisans
vågskål, endast makten var rätt och en bonde och en hund
voro lika i bytesvärde, hvar fann då sångfågeln tillflykt och
hägn? Råhet och låghet tänkte icke på honom. I
riddarborgens utbygda fönster, der borgfrun satt vid pergamentet och
nedskref de gamla minnen i saga och sång, hvilka
morsgumman från torfkojan och den kringvandrande krämaren
berättade, der de sutto på bänken hos henne, der, fram öfver dem,
flaxade och flög, qvittrade och sjöng fågeln, som aldrig dör,
så länge jorden har en tufva för hans fot, folksångens fågel.
Nu sjunger han för oss här inne. Ute är det yrväder och
natt; han lägger runor under vår tunga, vi känna vårt
hemland; Gud talar till oss vår moders språk i folksångfågelns
toner; de gamla minnena stiga upp, de bleknade färgerna
uppfriskas, saga och sång gifva en välsignelsens dryck, som lyfter
sinne och tanke, så att qvällen blir en julfest. Snön yr, isen
brakar, stormen herskar, den har makten, den är herre, men
icke vår herre.
Det är vintertid, vinden är skarp som ett dvergsmidt svärd;
snön yr — den har yrt, synes det oss, i dagar och veckor —
och ligger som ett ofantligt snöberg öfver den stora staden,
en tung dröm i vinternatten. Allt der nere är doldt och
borta, endast kyrkans gyllene kors, trons sinnebild, höjer sig
öfver snögrafven och lyser i den blå luften, i det klara
solskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
