Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 124. Tomten och madamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Först grädden, sedan svedan! sade tomten. Men nu
skall jag in i seminaristens rum, hänga hans hängslen på
spegeln och stoppa hans strumpor i vattenfatet, så tror han, att
punschen varit för stark och att han är yr i hufvudet. I
natt satt jag på vedtrafven bredvid hundkojan; det är så
roligt att reta bandhunden; jag lät mina ben hänga ned
och dingla. Hunden kunde icke nå dem, huru högt han än
hoppade; det förargade honom; han skälde och skälde, jag
dinglade och danglade; det var ett spektakel! Seminaristen
vaknade dervid, steg upp tre gånger och tittade ut, men han
såg mig inte, ehuru han hade glasögon på sig; han sofver
alltid med glasögon.
— Säg jam, om madamen kommer, sade katten. Jag hör
inte bra; jag är sjuk i dag.
— Du är slicksjuk, sade tomten. Slicka bort! Slicka
sjukdomen bort! Men torka dig om skägget, så att inte grädden
sitter qvar. Nu går jag och lyssnar.
Och tomten stod vid dörren, och dörren stod på glänt;
det var ingen i rummet, utom madamen och seminaristen; de
talade om »själens gåfvor», såsom seminaristen så vackert kallade
det, som man bör sätta öfver pannan och grytan i hvarje
hushåll.
— Herr Kisserup, sade madamen, nu skall jag af denna
anledning visa er något, som jag ännu aldrig visat för någon
lefvande själ, minst för någon karl: mina små verser; somliga
äro dock visserligen något långa; jag har kallat dem
»Klingklang af en danneqvinna»; jag tycker så mycket om gamla
inhemska ord.
— Dem bör man också taga vara på, sade seminaristen;
man bör rensa bort allt utländskt ur språket.
— Det gör jag också, sade madamen; aldrig skall ni höra mig
säga »klenäter» eller »tårtbakelse»; jag säger »flottkakor» och
»smörbakelse».
Och hon tog fram ur byrålådan en skrifbok med ljusgrönt
omslag och två bläckplumpar.
— Det är mycket allvar i den boken, sade hon. Jag har
mest sinne för det sorgliga. Här är nu »Sucken i natten»,
»Min aftonrodnad», och »Då jag fick Klemmensen», min man;
det kan ni hoppa öfver, ehuru det är både kändt och tänkt.
»Husmoderns pligter» är det bästa stycket. Alla äro mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
