Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så många taflor, en i synnerhet erinrade sig grefven: »lilla
Emilies slott», der hon sof, der hon dansade och lekte »bjuda
främmande»; professorn var mycket skicklig, han skulle visst
dö som gammalt konferensråd, det var icke omöjligt, och
kanske innan dess verkligen ha bygt ett slott åt den nu så unga
damen; hvarför icke?
— Det var ett besynnerligt skämt, anmärkte generalskan,
då grefven var borta. Generalen skakade betänksamt på
hufvudet, red ut med ridknekt på tillbörligt afstånd och satt
stoltare än förr på sin höga häst.
Det var lilla Emilies födelsedag, blommor och böcker, bref
och visitkort blefvo inburna; generalskan kysste henne på
munnen, generalen på pannan; det var kärleksfulla föräldrar, och
både hon och de fingo höga besök, två af prinsarne. Det
talades om baler och teatrar, om diplomatiska beskickningar,
riken och länders styrelse. Det talades om förmågor, det egna
landets förmågor, och dervid kom den unge professorn på tal,
herr byggmästaren.
— Han bygger på sin odödlighet, blef det sagdt; han
bygger sig visst äfven in i en af de förnämsta familjerna.
— En af de förnämsta familjerna! upprepade sedan
generalen för generalskan. Hvilken är en af våra förnämsta
familjer?
— Jag vet på hvilken det hänsyftades, sade generalskan;
men jag uttalar det inte, jag tänker det inte! Gud råder!
Men förvånas må jag.
— Låt mig också förvånas! sade generalen. Jag har inte
en tanke i mitt hufvud! Och han försjönk i tankeväntan.
Det ligger en makt, en onämnbar makt i nådens svall ofvan
ifrån, hofvets ynnest, Guds ynnest; — och all denna nådens
ynnest hade lille Georg. Men vi glömma födelsedagen.
Emilies rum doftade af blommor från vänner och väninnor;
på bordet lågo vackra gåfvor till helsning och minne, men
icke en enda från Georg; en sådan kunde icke komma, men
behöfdes ej heller, hela huset var ett minne af honom. Från
sjelfva sandskrubben under trappan tittade minnesblomman
fram; der hade Emilie tittat fram, då gardinen brann och
Georg kom som första sprutan. En blick ut genom fönstret,
och akasieträdet erinrade om barndomstiden. Blommor och
blad voro affallna, men trädet stod med rimfrost, som om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
