Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit en ofantlig korallgren; och månen lyste klar och stor
mellan grenarna, oförändrad i all sin föränderlighet, liksom
då Georg delade sin smörgås med lilla Emilie.
Ur lådan tog hon fram ritningarna med tsarens slott, med
hennes eget slott — minnesgåfvorna från Georg; hon såg på
dem och tänkte dervid, och många tankar uppstodo; hon
erinrade sig den dag, då hon, obemärkt af fader och moder,
gick ned till portvaktarhustrun, som låg på sitt yttersta; hon
satt hos henne, höll hennes hand i sin, hörde hennes sista
ord: »Välsignelse! — Georg!» Modern tänkte på sin son. —
Nu lade Emilie en egen betydelse häruti. Ja, Georg var med
på födelsedagen, riktigt med.
Den följande dagen, det träffade sig så, var åter en
födelsedag der i huset, generalens födelsedag. Han var född dagen
efter sin dotter, naturligtvis tidigare än hon, många år
tidigare. Nu kommo åter skänker och bland dem en sadel,
utmärkt vacker, beqväm och dyrbar; det var bara en af
prinsarne som hade maken till den. Hvem kom den ifrån?
Generalen var förtjust. En liten skrifven lapp följde med. Hade
det stått på den: »Tack för i går!» så skulle vi andra nog
kunnat gissa från hvilken den kom; men der stod skrifvet:
»Från en som herr generalen icke känner».
— Hvem i all verlden känner inte jag! sade generalen.
Alla menniskor känner jag. Och hans tanke gick omkring i
stort sällskap; han kände dem allesammans. — Det är från
min hustru, sade han slutligen. Hon skalkas med mig! Charmant!
Men hon skalkades icke, den tiden var förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
