Sagor och berättelser / Del 2 / 420 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 128. Flyttningsdagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

barn; de lekte att gå i säng; här var det så inbjudande till
den leken, tyckte de; ja de kröpo ned i den lefvande halmen
och drogo ett gammalt trasigt tapetstycke öfver sig som
sängtäcke. »Det var så präktigt!» sade de; mig var det för
mycket, och så måste jag bort och upp till Olle.

I sopkärran.

— Det är flyttningsdag, sade han; gator och gränder tjena
som fjerding, en storartad fjerding; för mig är ett kärrlass
tillräckligt; det kan jag få någonting ur, och det fick jag också
kort efter jul. Jag kom ned på gatan, der var rått, vått,
smutsigt och så att man kunde bli förkyld; sopåkaren höll
med sin kärra; den var full, ett slags profkarta på Kjöbenhavns
gator vid flyttningstid. Bak i
kärran stod en gran, ännu helt
grön och med bladguld på
grenarna; den hade varit till
julståt och var nu utkastad på
gatan, och sopåkaren hade
stuckit den baktill i högen; lustigt
att skåda eller att gråta åt, ja,
det kan man äfven säga, det
beror på hvad man tänker dervid,
och jag tänkte dervid, och tänkte
gjorde bestämdt äfven ett och
annat af det som låg i kärran,
åtminstone kunde det ha tänkt,
hvilket ju är ungefär ett och
samma. Der låg nu en sliten
fruntimmershandske. Hvad tänkte
väl den? Skall jag säga er det? Den låg och pekade med
lillfingret rakt på granen. — Det der trädet rör mig
verkligen! tänkte den; äfven jag har varit på fest med ljuskronor;
mitt egentliga lif var en balnatt; en handtryckning, och jag
remnade. Der sluta mina minnen; jag har ingenting mera att
lefva för! — Så tänkte handsken eller kunde ha tänkt det. —
Det är för eländigt med den der granen! sade
krukkärlsskärfvorna. Spräckta lerkärl finna då allting eländigt. Är man i
sopkärran, sade de, så skall man inte skepa sig och bära
bladguld. Jag vet att jag gjort gagn här i verlden, mera gagn
än en sådan der grön pinne. — Se det var nu också en mening,
som nog flere ha; men granen såg dock bra ut, den var litet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>