Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 129. Sommargäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag föll regn; dropparna trängde genom snölagret ned i
jorden, rörde vid blomsterlöken, berättade om ljusverlden der
uppe. Snart trängde solstrålen så fin och borrande genom
snön ned till löken och pickade på den.
— Stig in! sade blomman.
— Det kan jag inte, sade solstrålen; jag är inte stark nog
för att läsa upp; jag blir stark till sommarn.
— När blir det sommar? frågade blomman och upprepade
det hvarje gång en ny solstråle trängde ned. Men det var
långt ifrån sommar; snön låg ännu qvar, det lade sig is på
vattnet hvar enda natt.
— Hvad det går långsamt! Hvad det dröjer! sade blomman.
Jag känner huru det kryper och kraflar; jag måste räcka mig,
jag måste sträcka mig, jag måste öppna, jag måste ut och nicka
god morgon åt sommarn; det blir en härlig tid!
Och blomman räckte och sträckte sig der inne mot det
tunna skalet, som vattnet utanför hade uppmjukat, snö och
jord uppvärmt, solstrålen pickat uti; hon sköt fram under snön,
med hvitgrön knopp på sin gröna stjelk med smala, tjocka
blad, hvilka liksom ville skydda henne. Snön var kall, men
genomstrålad af ljuset och dertill så lätt att genombryta, och
här kom solstrålen med större styrka än förut.
— Välkommen! Välkommen! sjöng och klingade hvarje stråle,
och blomman lyfte sig öfver snön ut i ljusverlden.
Solstrålarna klappade och kysste henne, så att hon öppnade sig helt
och hållet, hvit som snön och prydd med gröna ränder. Hon
böjde sitt hufvud i glädje och ödmjukhet.
— Täcka blomma! sjöngo solstrålarna. Hvad du är frisk
och skär! Du är den första, du är den enda! Du är vår
kärlek; du ringer sommar, härlig sommar öfver land och stad.
All snön skall smälta, de kalla vindarna jagas bort. Vi skola
råda. Allting skall grönska. Och så får du sällskap, syrener
och guldregn och slutligen rosorna; men du är den första, så
fin och skär!
Det var en stor fröjd. Det var som om luften sjungit och
klingat, som om ljusets strålar trängt in i hennes blad och
stjelk. Der stod hon så fin och lätt att bryta och dock så
kraftig, i ung skönhet; hon stod i hvit kjortel med gröna
band och prisade sommarn. Men det var långt ifrån sommar;
moln dolde solen, skarpa vindar blåste på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>