Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 131. Paddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
131.
Paddan.
Brunnen var djup, derför var tåget långt; vindspelet gick
trögt omkring, då man skulle ha vattenämbaret öfver
brunnskanten. Solen kunde aldrig nå ned att spegla sig i vattnet,
huru klart det än var; men så långt hon nådde att lysa,
växte grönt mellan stenarna.
Der bodde en familj af paddslägtet; den hade invandrat,
den hade egentligen kommit hufvudstupa dit ned genom gamla
paddmor, som ännu lefde; de gröna grodorna, som långt
tidigare voro hemma här och summo i vattnet, erkände
kusinskapet och kallade dem »brunnsgästerna». Dessa hade nog
för afsigt att stanna här; de lefde här mycket behagligt på
det torra, såsom de kallade de våta stenarna.
Grodmor hade en gång rest, varit i vattenämbaret, då det
gick upp; men det blef henne för ljust, det gjorde henne ondt
i ögonen; lyckligtvis slapp hon ut ur ämbaret; hon föll med
ett förfärligt plumsande ned i vattnet och låg i tre dagar
derefter sjuk i ryggvärk. Mycket kunde hon icke berätta
om verlden der uppe, men det visste hon, och det visste
de alla, att brunnen icke var hela verlden. Paddmor skulle
nog kunnat berätta ett och annat, men hon svarade aldrig,
då man frågade, och så frågade man icke vidare.
— Tjock och ful, stygg och fet är hon, sade de unga gröna
grodorna. Hennes ungar bli lika stygga.
— Kan nog hända, sade paddmor; men en af dem har en
ädelsten i hufvudet, eller har jag den.
Och de gröna grodorna hörde det och de glodde, och då de
ej tyckte om det, vrängde de på sig och gingo till bottnen.
Men paddungarna sträckte bakbenen af idel stolthet; en hvar
af dem trodde sig ha ädelstenen; och så sutto de helt stilla
med hufvudet, men slutligen frågade de, hvad de voro stolta
öfver, och hvad en sådan ädelsten egentligen vore.
— Det är någonting så härligt och dyrbart, att jag inte
kan beskrifva det, sade paddmor. Det är någonting som man
går med för sitt eget nöjes skull och som de andra gå och
förarga sig öfver. Men frågen inte, jag svarar inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
