Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 134. Vänö och Glänö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
134.
Vänö och Glänö.
Det låg en gång
vid Själlands
kust, utanför
Holsteinborg,
två
skogbevuxna öar,
Vänö och
Glänö; på dem
funnos kyrkby
och gårdar; de lågo nära
kusten, de lågo nära
hvarandra, nu fins der blott den
ena ön.
En natt blef det ett
förfärligt väder, hafvet steg så, som det icke stigit i
mannaminne; stormen tog till i våldsamhet; det var ett
domedagsväder, det lät, som om jorden remnade; kyrkklockorna kommo
i svängning och ringde utan menniskohjelp.
Under den natten försvann Vänö i hafvets djup; det var
som om den ön aldrig hade funnits till. Men sedan, mången
sommarnatt, vid stilla, klart, lågt vatten, när fiskaren var ute
för att vid bloss i fören på båten ljustra ål, såg han, om han
hade riktigt skarp syn, djupt ned inunder sig Vänö med dess
hvita kyrktorn och den höga kyrkmuren. »Vänö väntar på
Glänö», sade sägnen; han såg ön, han hörde kyrkklockorna
ringa der nere, men deri tog han dock fel; det var helt säkert
läten från de många vilda svanarna, som här ofta ligga på
vattenytan; de klucka och klaga, som om man hörde klockljud
på långt afstånd.
Det var en tid, då ännu många gamla personer på Glänö
kommo så väl i håg den stormnatten, och att de sjelfva
som små hade vid lågt vatten åkt mellan de begge öarna,
liksom man nu för tiden från Själlands kust, icke långt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0471.html
