Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 133. Trasorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Förstår! upprepade den norska. Flacklandsbo, skall jag
lyfta henne till fjälls och norrskena henne, slarfva som hon är!
När isen smälter för den norska sol, då komma danska
»päron-skutor» upp till oss med smör och ost, rätt ätbara varor, och
som ballast medföljer dansk literatur. Vi behöfva den icke.
Man är helst utan dufvet öl der, hvarest det friska
källsprånget sprutar upp, och här är det en brunn, som icke är
borrad, som icke genom tidningar, kotteriväsen och författares
resor i utlandet sqvallrat sig till europeiskt rykte. Fritt talar
jag ur skägget, och dansken måste vänja sig vid det fria ljud,
och det skall han i sitt skandinaviska fastliakande vid vårt
stolta klippland, verldens urknöl.
— Så kunde då aldrig en dansk trasa tala, sade den
danska. Det är inte vår natur. Jag känner mig sjelf, och som
jag äro alla våra trasor; vi äro så godmodiga, så
anspråkslösa, vi ha för ringa tankar om oss sjelfva, och det vinner
man verkligen ingenting på, men jag tycker så mycket om
det, jag finner det så vackert. För resten, det kan jag
försäkra er, känner jag till fullo min egen goda bonitet, men
jag talar inte om den, det felet skall ingen kunna beskylla
mig för. Jag är vek och böjlig, tål allt, afundas ingen, talar
godt om alla, oaktadt det inte är mycket godt att säga om
de flesta andra; må det bli deras sak! Jag gör nu alltid
spektakel af det, ty så är jag begåfvad.
— Tala inte till mig detta flacklandets blöta klisterspråk,
jag vämjes vid det! sade den norska och lösgjorde sig i blåsten
från byltet och kom öfver i ett annat.
Papper blefvo de begge två, och slumpen ville, att den
norska trasan blef ett papper, hvarpå en norrman skref ett
trofast kärleksbref till en dansk flicka, och den danska trasan
blef manuskript för ett danskt ode till prisande af Norges kraft
och härlighet.
Det kan också blifva något godt af trasorna, när de väl
kommit ur lumpbyltet och förvandlingen skett till sanning och
skönhet; de lysa i god samdrägt, och i den är välsignelse.
Detta är historien, den är ganska nöjsam och förnärmar
alldeles ingen utom — trasorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
