Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 135. Hvem var den lyckligaste?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon på den största, fullt utvecklade rosen. En daggdroppe
och en varm dag till, så skulle bladen falla af; det såg
gumman och fann, att den nu hade fullgjort sin skönhets värf, nu
skulle den också göra nytta. Och så plockade hon den och lade
den i en tidning; den skulle med hem till andra afbladade
rosor och jemte dem läggas in, bli potpourri, föras tillsammans
med de små blå gossarne, som kallas lavendel, och balsameras
med salt. Balsamerade, det bli blott rosor och kungar.
— Jag blir den mest hedrade! sade rosen, då rensgumman
tog den. Jag blir den lyckligaste! Jag skall balsameras.
Nu kommo i trädgården två unga män, den ene var
målare, den andre var skald; de plockade hvar sin ros, härlig
att skåda.
Och målaren gaf på duken en bild af den blomstrande rosen,
så att den trodde sig spegla sig.
— Sålunda, sade målaren, skall hon lefva i många
menniskoåldrar, under hvilka millioner och åter millioner af rosor vissna
och dö.
— Jag blef den mest gynnade! sade rosen; jag vann den
största lyckan!
Skalden betraktade sin ros, skref en dikt om henne, en hel
myster, allt hvad han läste på blad efter blad i rosen:
Kärleks-bilderbok; det blef en odödlig dikt.
— Jag är odödlig med den! sade rosen; jag är den
lyckligaste!
Det fans dock, i all denna prakt af rosor, en, som nästan
satt dold af de andra; händelsevis, kanske lyckligtvis, hade
hon ett fel, satt snedt på stjelken, och vid den ena sidan
motsvarade bladen icke dem på den motsatta sidan; ja, midt i
sjelfva blomman växte ut liksom ett litet hopkrympt grönt
blad; sådant händer med rosor.
— Stackars barn! sade vinden och kysste henne på kinden.
Rosen trodde, att det var en helsning, en hyllning; hon hade
en känsla af, att hon var litet annorlunda skapad än de andra
rosorna och att ett grönt blad växte ut ur hennes inre, och
det betraktade hon som en utmärkelse. En fjäril flög ned på
henne och kysste hennes blad, det var en friare; hon lät
honom flyga igen. Der kom en våldsam, stor gräshoppa; hon
satte sig visserligen på en annan ros och gned i förtjusning
sitt smalben, det är kärlekstecknet hos gräshopporna; rosen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
