Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stäldes på sin framtida plats. Trädets rötter gömdes i jorden,
frisk grästorf lades ofvan på; blommande buskar och
blomkrukor med blommor planterades liksom trädet; här blef en
hel trädgårdsplätt midt på platsen. Det utgångna, uppryckta
trädet, dödadt här inne af gasluft, matluft och hela den
växtqväfvande stadsluften, lades på vagnen och kördes bort.
Folkmassan såg på, barn och gamla sutto på bänken i det gröna
och sågo upp emellan det nyss planterade trädets blad. Och
vi, som berätta derom, stodo på altanen, sågo ned på den unga
våren utifrån den friska landtluften och sade, såsom den gamle
presten skulle ha sagt: Stackars dryad!
— Lycklig är jag, lycklig! sade dryaden; och likväl kan
jag icke riktigt fatta det, icke uttala hvad jag känner; allt
är så, som jag tänkte mig det, och dock icke så, som jag tänkte
mig det.
Husen stodo så höga, så nära inpå; solen sken blott rakt
på en vägg, och denna var fullklistrad med affischer och
kungörelser, der folk stannade och vållade trängsel. Vagnar ilade
förbi, lätta och tunga; omnibusar, dessa öfverfylda, åkande
hus, satte sig i gång, ridande jagade framåt, kärror och eleganta
åkdon fordrade samma rätt. Skulle inte också, tänkte
dryaden, de högväxta husen, som stodo så nära, snart flytta sig
bort, ändra gestalt, såsom himmelns skyar kunna, och glida åt
sidan, så att hon kunde se in i Paris, ut öfver det?
Notre-Dame måste visa sig, Vendômekolonnen och underverket, det,
som hade kallat och kallade de många främlingarne hit.
Husen rörde sig icke ur stället.
Det var dager ännu, då lyktorna tändes, gasstrålarna lyste
ut från butikerna och lyste upp mellan trädets grenar; det
var som ett sommarsolsken. Stjernorna der ofvan kommo
fram, de samma, som dryaden hade sett i sin hembygd; hon
trodde sig känna en fläkt derifrån, så ren och mild. Hon
kände sig upplyft, stärkt, förnam en förmåga att se ända ut
genom hvart enda af trädets blad, förnam känsel i rötternas
yttersta spetsar. Hon kände sig vara i den lefvande
menniskoverlden, betraktad af milda ögon; rundt omkring var det stoj
och toner, färger och ljus.
Från sidogatan klingade blåsinstrument och positivs till dans
lockande melodier. Ja, till dans, till dans! Till glädje och
njutning af lifvet ljöd det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
