Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flod af rullande åkdon, kabrioletter, täckvagnar, omnibusar,
droskor, ridande herrar och uppmarscherande regementen.
Det gälde lif och lemmar att kryssa öfver till den motsatta
sidan. Än lyste bengaliska eldar, än var gasljuset det rådande,
plötsligt uppsteg en raket, hvarifrån, hvarthän?
Det var för visso verldsstadens stora landsväg!
Här ljödo veka italienska melodier, der spanska sånger,
ackompanjerade af knäppningar med kastanjetterna, men
starkast, öfverbrusande det hela ljödo ögonblickets speldosmelodier,
den retande cancanmusiken, som Orfeus icke kände till och
som den sköna Helena aldrig hört; sjelfva skottkärran skulle
nödgats dansa på sitt ena hjul, om hon kunnat dansa.
Dryaden dansade, sväfvade, flög, skiftande färger som kolibrin i
solskenet; hvarje hus och verlden inom det gåfvo återsken.
Liksom den lysande lotusblomman, lösryckt från sin rot,
föres af strömmen och på dess hvirflar, drof hon framåt, och
hvar hon än stannade, var hon åter en ny gestalt; derför
kunde ingen följa, igenkänna och betrakta henne.
Liksom molnbildor flög allt henne förbi, ansigte efter
ansigte, men icke ett enda kände hon, icke en enda gestalt från
sin hembygd såg hon. I hennes tankar lyste två strålande
ögon: hon tänkte på Marie, stackars Marie, det trasiga, glada
barnet med den röda blomman i det svarta håret. Hon var
ju i verldsstaden, rik, strålande, som då hon åkte förbi prestens
hus, dryadens träd och den gamla eken.
Här var hon säkert i det döfvande bullret, hade kanske
nyss stigit ur den väntande praktfulla vagnen; präktiga åkdon
höllo här med galonerade kuskar och betjenter i
silkesstrumpor. Herskapen, som stego ur, voro allesammans fruntimmer,
rikt klädda damer. De gingo genom de öppna gallerportarna
uppför den höga, breda trappan, som ledde till en bygnad
med marmorhvita pelare. Var detta kanske verldsunderverket?
Der var säkert Marie.
— Sancta Maria! sjöngo de der inne, rökelsedoft böljade
fram under de höga, målade och förgylda hvalfbågarna, der
halfmörker hvilade.
Det var Madeleinekyrkan.
Svartklädd, i de dyrbaraste tyg, sydda efter sista och högsta
mod, skred här den förnäma qvinliga verlden fram öfver det
glatta golfvet. Vapnet stod i silfverknäppena på den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
