Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad är det du berättar? frågade dryaden. Jag har
inte sett dig förr. Hvad talar du om?
— De härliga gamla dagarna, sade råttan, farfarsfars- och
mormorsmorsråttans ljufliga tid. Då var det någonting stort
att komma hit ned. Det var ett annat råttbo det än hela Paris!
Pestmor bodde här nere; hon dödade menniskor, men aldrig
råttor. Röfvare och smugglare andades fritt här nere. Här
var en tillflyktsort för de intressantaste personligheter,
sådana som nu blott ses på melodramteatrarna der uppe.
Romantikens tid är förbi äfven i vårt råttbo; vi ha fått frisk luft
här nere och petroleum.
Sålunda pep råttan, pep åt den nya tiden, till ära för den
gamla med pestmor.
Der höll en vagn, ett slags öppen omnibus med små raska
hästar för; sällskapet satte sig upp, for af utefter Boulevard
Sebastopol, den under jorden; rakt ofvan öfver sträckte sig
den bekanta, menniskofylda uppe i Paris.
Vagnen försvann i halfmörkret, dryaden försvann, upplyft i
gaslågornas belysning i den friska fria luften; der, och icke
nere i de korsande hvalfven och deras qvafva luft, måtte undret
finnas, verldsundret, det som hon sökte under sin korta
lifsnatt; det måste stråla starkare än alla gaslågorna här uppe,
starkare än månen, som nu gled fram.
Ja, för visso! Och hon såg det der borta, det strålade
framför henne, det tindrade, vinkade, som Venusstjernan på himmeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
