Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ingången, ned i djupet, under Paris; det hade hon icke
tänkt sig, men nu hörde hon det, såg främlingarna stiga
ned, och hon följde med.
Trappan var af gjutet jern, spiralformig, bred och beqväm.
En lampa lyste der nere, och längre ned åter en.
De stodo i en labyrint af oändligt långa, hvarandra
korsande salar och hvalfgångar: alla Paris’ gator och gränder
voro här att se, liksom i en matt spegelbild, namnen stodo
att läsa, hvarje hus ofvanför hade här sitt nummer, sin rot,
som sköt ned under de folktomma, makadamiserade trottoarerna,
hvilka klämde sig omkring en bred kanal med en framåt
vältande gytja. Högre upp leddes utefter hvalfbågar det friska,
rinnande vattnet, och öfverst hängde såsom ett nät gasrör,
telegraftrådar. Lyktor lyste på afstånd, liksom reflekterade
bilder från verldsstaden der ofvanför. Då och då hördes ett
skramlande buller der uppe; det var tunga vagnar, som körde
öfver nedgångsbroarna.
Hvar var dryaden?
Du har hört talas om katakomberna; de äro blott
försvinnande delar af denna nya underjordiska verld, nutidsundret:
kloakerna under Paris. Här stod dryaden och icke ute i
verldsutställningen på Marsfältet.
Utrop af förundran, beundran och erkännande hörde hon.
— Här nedifrån, sades det, växa nu helsa och lefnadsår
upp till tusenden och tusenden der uppe. Vår tid är
framåtskridandets tid med all dess välsignelse.
Detta var menniskors åsigt, menniskors tal, men icke de
skapade varelsers, som bygde, bodde och voro födda här,
råttornas; de pepo ur springan på en gammal mur så ljudligt,
tydligt och begripligt för dryaden.
En stor gammal råtthane med afbiten svans frampep
genomträngande sin känsla, beklämning och den enda riktiga åsigten,
och familjen höll med honom om hvart enda ord.
— Mig qväljer detta jamande, detta menniskojamande, detta
okunnighetens tal. Jo, nu är här skönt, med gas och
petroleum! Jag äter inte den sorten. Här har blifvit så fint och
så ljust, att man sitter och skäms för sig sjelf och inte vet,
hvarför man skäms. Ack, om vi lefde i talgljusens tid! Den
ligger då inte så långt tillbaka. Det var en romantisk tid,
såsom man kallar det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
