Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sågo menniskovimlet, som rörde sig der förbi från morgon till
afton. Alla verldens länder hade sändt och utstält sina
menniskor, för att de gamla sutarna och braxnarna, de lifliga
abborrarna och de mosslupna karparna skulle få se dessa
skapade varelser och uttala sitt omdöme om den sorten.
— Det är skaldjur, sade en gytjig liten stensimpa. De
ömsa skal två, tre gånger om dagen och gifva munljud, tal
kallas det. Vi ömsa inte och göra oss förstådda på ett lättare
sätt: rörelse i mungiporna och gloende med ögonen. Vi ha
många företräden framför menniskorna.
— Simma ha de dock lärt, sade en liten sötvattensfisk; jag
är från den stora insjön; der gå under den heta årstiden
menniskorna i vattnet, men först lägga de af sig skalen, sedan
simma de. Grodorna ha lärt dem det, bakbensstötar och
frambensrodd; det hålla de inte länge ut med. De vilja likna oss,
men dit hinna de inte! Stackars menniska!
Och fiskarna glodde; de trodde, att hela menniskovimlet,
som de sett vid det starka dagsljuset, ännu rörde sig här;
ja, de voro förvissade om, att de ännu sågo samma
skepnader, hvilka så att säga först slagit an deras
uppfattnings-nerver.
En liten abborre med vackert tigreradt skinn och
afundsvärdt rund rygg försäkrade, att »menniskodyn» ännu vore der,
han såg den.
— Jag ser den också, ser den så tydligt, sade en
gulsotsguldgul sutare, jag ser tydligt den vackra, välskapade
menniskogestalten, »högbent fru» eller hvad det nu var, de kallade
henne; hon hade våra mungipor och gloögon; två balonger
bak och nedfåldt paraply fram, stort andmatspåhäng,
dingelidang. Hon borde lägga af alltsammans, gå som vi, efter
skapelsens gåfva, och hon skulle se ut som en hederlig sutare,
så vidt menniskorna kunna det.
— Hvart tog han vägen, han i snodden, menniskohanen, som
de drogo?
— Han åkte i rullstol, satt med papper, bläck och penna,
skref upp allting, skref ned allting. Hvad hade han att
betyda? De kallade honom referent.
— Han åker der ännu, sade en mosslupen jungfrulig ruda
med verldens pröfningar i strupen, så att hon var hes deraf;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
