Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kände sig trött, och denna trötthet tilltog. Hon hade
ett behof att hvila upp sig på de mjuka, utbredda
österländska hyendena och mattorna här inne eller med tårpilen luta
sig ned mot det klara vattnet och doppa sig deri.
Men dagsländan har ingen hvila. Dagen var om några
minuter slut.
Hennes tankar skälfde, hennes lemmar skälfde, hon dignade
ned i gräset vid det sorlande vattnet.
— Du springer från jorden med varaktigt lif, sade hon;
läska min tunga, gif mig vederqvickelse!
— Jag är inte det lefvande källsprånget, svarade vattnet.
Jag springer
medelst
maskin.
— Gif mig
af din
friskhet, du gröna
gräs! bad
dryaden. Gif mig
en af de
doftande blommorna!
— Vi dö,
om vi ryckas
upp, svarade
grässtrån och
blommor.
 |
| Kyss mig, du friska luftström! |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
