Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dock tyckte hon sig i dem höra bekanta röster. De kommo
från hjertedjupet af hela skapelsen. Hon trodde sig förnimma
den gamla ekens susning, hon trodde sig höra den gamle
presten tala om stordåd, om berömliga namn, om hvad Guds
skapade varelse kunde mäkta att gifva i gåfva åt en
kommande tid, måste gifva den, för att sjelf derigenom vinna
varaktigt lif.
Orgelns toner svälde och ljödo, sägande i sång:
— Din längtan och lust ryckte dig upp med roten från din
gudagifna plats. Det blef ditt förderf, stackars dryad!
Orgeltoner, veka, milda, ljödo som i gråt, dogo bort som
i gråt.
På himmeln lyste skyarna röda. Vinden susade och sjöng:
— Faren hädan, I döde, nu går solen upp!
Den första strålen föll på dryaden. Hennes gestalt lyste
med skiftande färger, likt såpbubblan, då hon brister,
försvinner och blir en droppe, en tår, som faller till jorden och
försvinner.
Stackars dryad! En daggdroppe, blott en tår, runnen,
försvunnen !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
