Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
137.
Hönsgretas familj.
Hönsgreta var den enda menniska, som bodde i det nya
ståtliga hus, som var uppbygdt åt hönsen och ankorna på
herrgården; det stod, der den gamla riddargården hade stått med
torn, trappgafvel, vallgraf och vindbrygga. Tätt invid var
ett snår af träd och buskar; här hade trädgården varit och
sträckt sig ned till en stor sjö, som nu var ett kärr. Fram
öfver de gamla träden flögo med skrik och skrän råkor,
kråkor och kajor, en vimlande mängd fåglar; de minskades icke,
om man sköt i högen, de togo snarare till. Man kunde höra
dem ända in i
hönshuset, der
Hönsgreta satt
och
ankungarna sprungo
öfver träskorna
på henne. Hon
kände till
hvar enda
höna, hvar enda
anka, från det
hon kröp ur
ägget; hon var
stolt öfver
sina höns och
sina ankor,
stolt öfver det
ståtliga hus, som var bygdt åt dem. Rent och fint var hennes
lilla rum, det fordrade frun, som rådde om hönshuset; hon
kom ofta hit med fina, förnäma gäster och visade »hönsens
och ankornas kasern», såsom hon kallade det.
 |
| Hon var stolt öfver sina höns. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
