Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 139. Hvad man kan hitta på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag måste ut till henne, sade den unge mannen.
Huset, hon bodde i, var litet och nätt, men tråkigt att se
på; der var icke ett träd, icke en blomma; der stod en bikupa
utanför dörren, mycket nyttigt! Der var en liten potatisåker,
mycket nyttigt! och ett dike med slånbärsbuskar, som hade
blommat ut och satt bär, som snörpa i hop munnen, när man
smakar på dem, innan de blifvit frostbitna.
— Det är vår poesilösa tid lifs lefvande, jag här ser, tänkte
den unge mannen, och detta var alltid en tanke, ett guldkorn,
som han hittade vid den kloka gummans dörr.
— Skrif upp det! sade hon. Smulor äro också bröd.
Hvarför du kommer hit, vet jag; du kan inte hitta på något, och
ändå vill du bli skald till påsk.
— Allt är uppskrifvet, sade han. Vår tid är inte den
gamla tiden.
— Nej, sade gumman; i den gamla tiden blefvo de kloka
gummorna brända, och poeterne gingo omkring med tom mage
och hål på armbågen. Tiden är just god, den är den allra
bästa, men du har inte riktig blick för saken, du har inte
skärpt hörseln och läser nog aldrig ditt Fader vår om aftonen.
Här är fullt upp på alla sätt att dikta och berätta om, om
man kan berätta. Du kan taga ut det ur jordens växter och
gröda, ösa upp det ur det rinnande och ur det stillastående
vattnet, men du måste förstå det, förstå att fånga en solstråle.
Försök nu en gång mina glasögon, sätt min lur i örat, bed
sedan till vår herre och låt bli att tänka på dig sjelf.
Det sista var nu mycket svårt, mer än en klok gumma kan
begära.
Han fick glasögonen och luren och stäldes sedan midt på
potatisåkern; hon gaf honom i handen en stor potatis; det
klang i den; det kom en sång med ord, potatisarnas historia,
intressant — en hvardagshistoria i tio delar, tio rader hade
varit nog.
Och hvad sjöng potatisen?
Den sjöng om sig och sin familj: potatisarnas ankomst till
Europa, det misskännande, de hade rönt och lidit, innan de,
såsom nu, stodo erkända som en större välsignelse än en
guldklimp.
— Vi blefvo på kunglig befallning utdelade på rådhuset i
alla städer; det utfärdades kungörelse om vår stora betydelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
