Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 146. Det otroligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men icke anden; konstanden spökade, och det var icke något
skämt.
Konstverket stod der lifs lefvande, som då det var helt och
orördt. Klockslagen ljödo, det ena efter det andra, ända till
tolf, och gestalterna der vimlade fram. Först kom Moses; det
lyste liksom eldslågor från hans panna, han kastade lagens
tunga stentaflor på brudgummens fötter och band dem vid
kyrkgolfvet.
— Jag kan inte taga upp dem igen, sade Moses. Du har
slagit armarna af mig.
Stå som du står!
Nu kommo Adam
och Eva, de vise från
österlandet och de
fyra årstiderna; hvar
och en sade honom
obehagliga sanningar:
Blygs!
Men han blygdes
icke.
Alla de gestalter,
som hvarje klockslag
hade att framvisa,
trädde ut ur uret, och
alla växte de till
förfärlig storlek; det var
som om det icke blef
plats för de verkliga
menniskorna. Och då
vid tolfslaget
brandvakten trädde ut med
karpus och morgonstjerna, blef det ett underligt vimmel;
brandvakten gick brudgummen rakt på lifvet och slog honom för
pannan med morgonstjernan.
 |
| Han blifve min äkta man. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
