Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Den stora hafsormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han; andra fiskar gåfvo sig ned åt hafsbottnen; de foro med sådan
hastighet, att de kommo långt innan telegrafkabeln ännu var
sedd der nere; de skrämde både kabeljo och flundror, som gingo
fredligt i hafvets djup och åto upp sina medskapade varelser.
Ett par hafsgurkor blefvo så förskräckta, att de kräktes upp
sin mage, men lefde ändå, ty det kunna de. Många humrar
och taskkräftor gingo ut ur sitt goda harnesk och måste lemna
benen qvar.
Under all denna skräck och förvirring skingrades de aderton
hundra syskonen från hvarandra och träffades icke mera eller
kände icke hvarandra; blott ett halft tjog stannade på samma
fläck, och då de i ett par timmar hade hållit sig stilla,
öfvervunno de den första förskräckelsen och började blifva nyfikna.
De sågo sig omkring; de sågo upp och de sågo ned, och der
i djupet trodde de sig skönja den förfärliga tingesten, som
hade skrämt dem, skrämt stora och små. Tingesten låg
utefter hafsbottnen, så långt de kunde se; mycket smal var den,
men de visste ju icke, huru tjock den kunde göra sig eller
huru stark den var. Den låg helt stilla, men, tänkte de, det
kunde vara lömskhet.
— Låt den ligga, der den ligger! Den rör oss inte! sade
den försigtigaste af småfiskarna, men den allra minsta af dem
ville icke afstå från att söka vinna kännedom om, hvad den
tingesten kunde vara; ofvan ifrån hade den kommit ned, ofvan
ifrån borde man bäst kunna skaffa sig besked, och så summo
de upp mot hafsytan; det var alldeles lugnt väder.
Der mötte de en delfin; det är en sådan der dansmästare,
en hafsstrykare, som kan slå kullerbyttor utåt hafsytan; ögon
har han att se med, och han borde ha sett och veta besked;
honom frågade de, men han hade blott tänkt på sig sjelf och
sina kullerbyttor, hade icke sett något, kunde icke svara, och
så teg han och såg stolt ut.
Derpå vände de sig till sälhunden, som just dykte ned;
han var höfligare, oaktadt han äter småfisk; men i dag var
han mätt. Han visste litet mer än dansmästarfisken.
— Jag har mången natt legat på en våt sten och sett inåt
land, milslångt härifrån; det är lömska varelser, de kallas på
sitt språk menniskor, de söka komma åt oss, men oftast slinka
vi dock ifrån dem; det har jag förstått, och det har nu äfven
den der hafsålen, I frågen om. Han har varit i deras våld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
