Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Den stora hafsormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
150.
Den stora hafsormen.
Det var en liten hafsfisk af god familj, namnet kommer
jag icke i håg, det få de lärde säga dig. Den lilla fisken
hade aderton hundra syskon, alla lika gamla; de kände icke
sin far eller mor, de måste genast sköta sig sjelfva och
simma omkring, men det var ett stort nöje. Vatten hade de
nog att dricka, hela verldshafvet, födan tänkte de icke på,
den komme nog; hvar och en ville följa sin smak, hvar och
en ville ha sin egen historia, ja, det tänkte icke heller
någon af dem på.
Solen sken ned i vattnet, det lyste omkring dem, det var
så klart, det var en verld med de förunderligaste varelser,
och några så grufligt stora, med förfärliga gap; de kunde sluka
de aderton hundra syskonen, men det tänkte dessa icke heller
på, ty ingen af dem hade ännu blifvit slukad.
De små summo tillsammans, tätt intill hvarandra, såsom
sillen och makrillen simma; men just som de allra bäst summo
i vattnet och tänkte på ingenting, sjönk ofvan ifrån, med ett
förfärligt ljud, midt ned ibland dem en lång, tung tingest, som
alldeles icke ville taga slut; längre och längre sträckte den sig, och
hvar och en af småfiskarna, som den träffade, blef krossad eller
fick en knäck, som den icke kunde öfvervinna. Alla småfiskar,
de stora med, ända upp ifrån hafvets yta och ned till dess
botten, foro i förskräckelsen åt sidan; den tunga, våldsamma
tingesten sänkte sig djupare och djupare, den blef längre och
längre, milslång, genom hela hafvet.
Fiskar och snäckor, allt hvad som simmar, allt hvad som
kryper eller drifves af strömmarna, märkte denna förfärliga
tingest, denna ofantliga, obekanta hafsål, som plötsligt
kommit ned ofvan ifrån.
Hvad var det då för en tingest? Ja, det veta vi. Det var
den stora, milslånga telegrafkabeln, som menniskorna nedsänkte
mellan Europa och Amerika.
Det blef en förskräckelse, det blef en uppståndelse bland
hafvets rättmätiga invånare, der kabeln nedsänktes.
Flygfisken satte till väders öfver hafsytan, så högt den kunde, ja
knorrhanen tog fart ett helt bösskott öfver vattnet, ty det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
