Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Den stora hafsormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i späcket på mig. Se bara! Hela benranglet af en fågel
sitter ännu i ryggen på mig; fågeln slog klorna för djupt in
och kunde inte komma lös, då jag gick till bottnen. Nu ha
småfiskarna plockat honom. Se, hur han ser ut och hur jag
ser ut! Jag är sjuk.
— Det är bara inbillning! sade den unga hvalfisken. Jag
är aldrig sjuk. Ingen fisk är sjuk.
— Ursäkta! sade den gamla hvalfisken; ålen har
hudsjukdom, karpen skall ha koppor, och alla ha vi mask i magen.
— Dumt prat! sade hajen; han orkade icke höra mera, de
andra icke heller, de hade ju annat att passa på.
Slutligen kommo de till stället, der telegrafkabeln låg. Den
har en lång bädd på hafsbottnen, från Europa till Amerika,
öfver sandbankar och hafsgytja, klippgrund och växtsnår, ja,
hela skogar af koraller, och så vexla strömmarna der nere,
vattenhvirflar svänga sig, fiskar vimla fram, flere i flocken än
de oräkneliga fågelskaror, som menniskorna se under
flyttfågelstiden. Der är ett vimmel, ett plaskande, ett surrande,
ett susande; af det susandet spökar ännu något litet i de stora,
tomma hafskonkylierna, när vi hålla dem för örat på oss.
Nu kommo de till stället.
— Der ligger djuret! sade de stora fiskarna, och den lilla
sade så med. De sågo kabeln, hvars början och slut icke
kunde upptäckas inom deras synkrets.
Svampar, polyper och gorgoner svajade från bottnen, sänkte
och böjde sig öfver den, så att den än doldes, än var synlig.
Sjöborrar, snäckor och maskar rörde sig omkring den;
jättestora spindlar, som hade en hel besättning af kräldjur på sig,
spatserade utefter kabeln. Mörkblå hafsgurkor, eller hvad
de kräken heta, som äta med hela kroppen, lågo och liksom
luktade på det nya djuret, som hade lagt sig på hafsbottnen.
Flundror och kabeljo vände sig i vattnet för att lyss åt
alla sidor. Sjöstjernan, som alltid borrar sig ned i dyn
och blott har de två långa med ögon försedda armarna
utanför, låg och glodde för att se hvad det skulle bli af den röran.
Telegrafkabeln låg utan att röra sig. Men lif och tanke
var det uti den; menniskotankar gingo igenom den.
— Den tingesten är lömsk! sade hvalfisken. Den är i stånd
till att slå mig på magen, och den är nu min ömma sida.
— Låt oss känna oss för! sade polypen. Jag har långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
