Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 150. Den stora hafsormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vill du svara eller vill du bli knäckt? frågade den
glupande hajen, och alla de andra stora fiskarna frågade det
samma: Vill du svara eller vill du bli knäckt?
Kabeln rörde sig icke, den hade sin tanke för sig, och en
sådan kan den hafva; den är full med tankar.
— Låt dem bara knäcka mig, så halas jag upp och kommer
i stånd igen; det har skett med andra af min sort i mindre
farvatten.
Den svarade derför icke, den hade annat att beställa, den
telegraferade, låg i loflig embetsutöfning på hafvets botten.
Der uppe gick nu solen ned, såsom menniskorna kalla
det; den blef som den rödaste eld, och alla himmelns skyar
lyste som eld, den ena präktigare än den andra.
— Nu få vi den röda belysningen, sade polyperna; då
synes den tingesten kanske bättre, om så behöfves.
— Pil på den! Pil på den! ropade hafskatten och visade
alla sina tänder.
— Pil på den! Pil på den! sade svärdfisken och hvalfisken
och hafsålen.
De rusade fram, hafskatten främst; men just som denna
ville bita om kabeln, jagade i pur häftighet sågfisken sin såg
rakt in i bakdelen på hafskatten; det var ett stort misstag,
och katten fick icke krafter att bita.
Det blef en mörja der nere i mörjan: storfisk och småfisk,
hafsgurkor och snäckor rusade emot hvarandra, åto upp
hvarandra, krossade och gjorde mos af hvarandra. Kabeln låg stilla
och skötte sitt kall, och det bör man.
Mörka natten rufvade ofvan öfver, men hafvets milliarder och
milliarder lefvande smådjur lyste. Kräftor, icke så stora som ett
knappnålshufvud, lyste. Det är alldeles underbart, men så är det.
Hafvets djur sågo på telegrafkabeln.
— Hvad är då den tingesten, och hvad är den icke?
Ja, det var frågan.
Då kom der en gammal sjöko. Menniskorna kalla den
sorten hafsfru eller hafsman. En hon var hon, hade stjert och
två korta armar att plaska med, hängande bröst och i
hufvudet tång och snyltdjur, och det var hon stolt öfver.
— Viljen I ha kunskap och upplysning, sade hon, så är
jag nog den enda, som kan gifva den; men jag fordrar derför
ostördt bete på hafsbottnen för mig och de mina. Jag är fisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
