Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herskapet kom till staden; baler och förlustelser började
der inne, men under all den härligheten dog den gamle herrn,
och frun kom alldeles icke att ha de präktiga kläderna. Hon
var så sorgsen och klädd från hufvud till fot i svart, djup
sorgdrägt; icke så mycket som en hvit remsa var att se; allt
tjenstfolket var svartklädt, sjelfva praktvagnen öfverdrogs med
svart, fint kläde.
Det var en isande kall natt, snön lyste, stjernorna tindrade;
den tunga rustvagnen kom med liket från staden till
herrgårdskyrkan, der det skulle nedsättas i slägtens familjgraf.
Förvaltaren och sockenfogden höllo till häst med facklor framför
kyrkogårdsporten. Kyrkan var upplyst och presten stod i den
öppna kyrkodörren och tog emot liket. Kistan bars upp i
koret, hela församlingen följde efter. Presten höll tal, en
psalm sjöngs; frun var med i kyrkan, hon hade åkt dit i den
svartklädda praktvagnen; den var svart inuti och svart utanpå,
en sådan hade aldrig förr varit sedd der i socknen.
Om all den sorgståten talades hela vintern, ja, det var
»herremansbegrafning».
— Der såg man, hvad den mannen betydde! sade socknens
folk. Han var högboret född och han blef högboret begrafven.
— Hvad hjelper det! sade skräddaren. Nu har han hvarken
lif eller gods. Vi ha dock den ena delen.
— Tala då inte sådana ord! sade Maren. Han har det
eviga lifvet i himmelrikets rike.
— Hvem har sagt dig det, Maren? sade skräddaren. Död
man är god gödning! Men den här mannen var visst för
förnäm till och med till att göra gagn i jorden; han skall ligga
i grafkapell.
— Tala då inte så ogudaktigt! sade Maren. Jag säger dig
igen: han har det eviga lifvet.
— Hvem har sagt dig det, Maren? upprepade skräddaren.
Och Maren kastade sitt förkläde öfver lille Rasmus; han
borde icke höra det talet.
Hon bar ut honom i torfboden och grät.
— Det talet, du hörde der borta, lille Rasmus, det var inte
din faders, det var den onde, som gick igenom rummet och
antog din faders röst. Läs ditt Fader vår! Vi skola begge
läsa det. Hon knäpte i hop barnets händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
