Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu är jag glad igen! sade hon. Håll fast på dig sjelf
och vår herre!
Sorgåret var slut, enkefrun gick klädd i half sorg, hon bar
hel glädje i hjertat.
Det glunkades om, att hon hade fått en friare och redan
tänkte på bröllop. Maren visste något derom, och presten
visste litet mera.
Palmsöndagen, efter predikan, skulle det lysas till
äktenskap för enkefrun och hennes trolofvade. Han var
pålhuggare eller bildhuggare, namnet på hans befattning visste man
icke riktigt; på den tiden voro Thorvaldsen och hans konst
ännu icke riktigt i folkets mun. Den nye herrgårdsmannen
var icke högadlig, men dock en mycket ståtlig man; han var
en, som var något, som ingen förstod, sade de; han högg
bilder, var skicklig i sitt yrke, ung och vacker.
— Hvad hjelper det! sade skräddar Ölse.
Palmsöndagen blef äktenskapet utlyst från predikstolen,
derefter följde psalmsång och nattvardsgång. Skräddaren, hans
hustru och lille Rasmus voro i kyrkan, föräldrarna gingo till
nattvarden, Rasmus satt i kyrkbänken, han var ännu icke
konfirmerad. Det hade på den senaste tiden varit brist på
kläder i skräddarens hus; de gamla, de egde, hade blifvit
vända och vända om igen, sydda och lappade; nu hade de alla
tre nya kläder, men af svart tyg som till en begrafning; de
voro klädda i öfverdraget från sorgvagnen. Mannen hade fått
öfverrock och byxor deraf, Maren en höghalsad klädning och
Rasmus en hel drägt att växa i till konfirmationen. Man
hade tagit både det utvändiga och det invändiga tyget af
sorgvagnen. Ingen behöfde veta, hvad det förut hade varit
begagnadt till, men folk fick dock snart veta det; den kloka
gumman Stina och ett par andra lika kloka gummor, som
icke lefde af sin klokhet, sade, att de kläderna skulle föra
ohelsa och sjukdom i huset; »man finge inte kläda sig i
likvagn utom för att åka till grafven».
Träskomakarens Johanna grät, då hon hörde det talet; och
då det nu träffade sig så, att från den dagen skräddaren
tynade af mer och mer, så skulle det nog visa sig, hvem det
komme att drabba.
Och det visade sig.
Förste söndagen efter trefaldighet dog skräddar Ölse; nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
