Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, då kommer du dig, sade modern. Håll fast på dig
sjelf och vår herre! Kunde jag bara få se dig åter få kött
på kroppen, höra dig hvissla och sjunga, så skulle jag gerna
gifva mitt lif derför.
Och Rasmus blef qvitt sjukdomen, men hans moder fick den;
vår herre kallade henne och icke honom.
Ensamt var der i huset, fattigare blef det der inne.
— Han är utsliten! sade de i socknen. Stackars Rasmus!
Ett vildt lif hade hon fört på sina resor; det, och icke den
svarta grytan, som kokade, hade sugit hans merg och gifvit
honom oro i kroppen. Håret blef tunt och grått; att riktigt
göra något gitte han icke. Hvad hjelper det! sade han. Hellre
besökte han krogen än kyrkan.
En höstafton gick han i regn och blåst med mödosamma steg
den smutsiga vägen från krogen till sitt hus; hans moder var för
länge sedan borta, lagd i sin graf. Svalorna och staren voro
också borta, de trogna djuren; Johanna, träskomakarens dotter,
var icke borta; hon gick fatt honom på vägen, hon följde
honom ett stycke.
— Ryck upp dig, Rasmus!
— Hvad hjelper det! sade han.
— Det är ett dåligt ordstäf du har, sade hon. Kom i håg
din moders ord: Håll på dig sjelf och vår herre! Det gör du
inte, Rasmus; det bör man och det skall man. Säg aldrig:
Hvad hjelper det! Dermed rycker du upp roten till all din
gerning.
Hon följde honom till dörren till hans hus; der gick hon
ifrån honom. Han stannade icke inne, han begaf sig ut under
det gamla pilträdet och satte sig på en sten af den
kullstörtade milstolpen.
Vinden susade i trädets grenar, det var som en sång, det
var som ett tal. Rasmus svarade derpå, han talade högt, men
ingen hörde det utom trädet och den susande vinden.
— Det kommer en sådan kyla öfver mig. Det är nog tid
att gå till sängs. Sofva! Sofva!
Och han gick, men icke åt huset till, utan åt kärret; der
vacklade och föll han omkull. Regnet strömmade ned,
vinden var så isande kall, han märkte det icke; men då solen
steg upp och kråkorna flögo öfver vassen i kärret, vaknade
han, halfdöd i kroppen. Hade han lagt sitt hufvud, der hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
