Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
susade i det gamla trädet, på himmeln visade sig en regnbåge
i månsken.
— Det är bekräftelsens tecken, sade Stina. Nu kommer
Rasmus.
Men han kom dock icke.
— Väntetiden är lång, sade Stina.
— Nu är jag trött vid det! sade Elsa. Hon kom mera
sällan till Stana, gaf henne ingen ny gåfva.
Sinnet blef lättare, och en vacker morgon visste alla i
socknen, att Elsa hade sagt ja till den rikaste hemmansegaren.
Hon begaf sig öfver dit för att bese gård och egor, kreatur
och bohag. Allt var i godt stånd, det var ingenting att
vänta för med bröllopet.
Det hölls med stort kalas i tre dagar. Der var dans efter
klarinett och fioler. Ingen i socknen var glömd vid
bjudningen. Mor Ölse var också der; och när sedan ståten var slut,
värdarne sagt gästerna farväl och trumpeterna blåste af, gick
hon hem med öfverlefvorna efter kalaset.
Dörren hade hon icke stängt med annat än en pinne, den
var urtagen, dörren stod öppen, och i rummet satt Rasmus.
Han hade återvändt hem, hade kommit alldeles nyss. Herre
Gud, så han såg ut! Bara ben och skinn, blek och gul var han.
— Rasmus! sade modern. Är det dig jag ser? Hvad du
ser eländig ut! Men glad är jag i mitt hjerta, att jag har dig.
Och hon gaf honom af den goda maten, hon förde hem från
kalaset, en bit af steken och af bröllopstårtan.
På den senaste tiden hade han ofta, sade han, tänkt på sin
moder, sin hemort och det gamla pilträdet. Det var
underligt, hvad han ofta i sina drömmar hade sett det trädet och
den barbenta Johanna.
Elsa nämde han alldeles icke. Sjuk var han och i säng
måste han; men vi tro icke på, att grytan var skuld
dertill eller att hon hade utöfvat någon makt öfver honom; blott
gamla Stina och Elsa trodde det, men de talade icke derom.
Rasmus låg i feber, smittosam var den; ingen gick derför
hem till skräddarens, utom Johanna, träskomakarens dotter.
Hon grät, då hon såg, huru eländig Rasmus var.
Doktorn förskref åt honom från apoteket; han ville icke
taga medikamenten. Hvad hjelper det! sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
