Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 154. Portnyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag, kan hon inte bli sångerska, så kan hon alltid bli
skådespelerska, dertill behöfves då bara mål i mun. I dag talade
jag derom med instruktören, såsom de kalla honom. — Har
hon någon beläsenhet? frågade han. — Nej, sade jag, alldeles
ingen. — Beläsenhet är nödvändig för en konstnärinna, sade
han. — Den kan hon få ännu, menade jag, och så gick jag
hem. Hon kan vända sig till ett lånbibliotek och läsa hvad
der fins, tänkte jag. Men så sitter jag nu i afton och kläder
af mig, och då faller det mig in: Hvarför hyra böcker, när
man kan få låna dem? Kammarrådet har fullt upp med
böcker, låt henne läsa dem; der fins tillräckligt med läsning, och
den kan hon få fritt.
— Lotta Lena är en rar flicka, sade kammarrådet, en söt
flicka! Böcker skall hon få att läsa. Men har hon det som
man kallar eld i anden, det geniala, geniet? Och har hon,
hvad som här är lika vigtigt, har hon lycka med sig?
— Hon har vunnit två gånger på varulotteriet, sade
mannen i källarvåningen, en gång vann hon ett klädskåp och en
gång sex par lakan; det kallar jag lycka, och den har hon.
— Jag skall fråga nyckeln, sade kammarrådet.
Och han satte nyckeln på sitt högra pekfinger och på
mannens i källarvåningen högra pekfinger samt lät nyckeln svänga
och gifva bokstaf efter bokstaf.
Nyckeln sade: Seger och lycka! Och så var Lotta Lenas
framtid bestämd.
Kammarrådet gaf henne genast två böcker att läsa: Dyveke
och Knigges Omgang med mennesker.
Från den aftonen började ett slags närmare bekantskap
mellan Lotta Lena och kammarrådets. Hon kom dit upp i
familjen, och kammarrådet fann, att hon var en förståndig flicka;
hon trodde på honom och nyckeln. Kammarrådinnan såg
någonting barnsligt, oskyldigt i den frimodighet, hvarmed hon i
hvarje ögonblick visade sin stora okunnighet. Det äkta paret
tyckte hvar på sitt sätt om henne, och hon om dem.
— Det luktar så skönt der uppe, sade Lotta Lena.
Det var lukt, doft, äpledoft i förstugan, der kammarrådinnan
förvarade en hel tunna gravensteinsäplen. Det var också en
rökelsedoft af rosor och lavendel i alla rum.
— Det har någonting fint med sig! sade Lotta Lena.
Hennes ögon fröjdade sig vidare åt de många vackra blommor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
