Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 154. Portnyckeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kammarrådinnan alltid hade här; ja, midt i vintern
blommade här syrener och körsbärsqvistar. De afskurna bladlösa
qvistarna sattes i vatten, och i det varma rummet buro de
snart blommor och blad.
— Man skulle kunna tro, att lifvet vore borta i de bara
qvistarna, men se ändå, huru det står upp från de döda!
— Det har aldrig förr fallit mig in, sade Lotta Lena.
Naturen är ändå härlig!
Och kammarrådet lät henne se sin »nyckelbok», hvari
stodo uppskrifna märkliga saker, som nyckeln hade sagt, till
och med om en half äplekaka, som försvunnit ur skåpet, just
samma afton tjenstflickan hade besök af sin fästman.
Och kammarrådet frågade sin nyckel: Hvem har ätit upp
äplekakan, katten eller fästmannen? Och portnyckeln svarade:
Fästmannen. Kammarrådet trodde det redan innan han
frågade, och tjenstflickan tillstod: den fördömda nyckeln visste
ju allt.
— Ja, är det inte märkligt! sade kammarrådet. Den
nyckeln, den nyckeln! Och om Lotta Lena har den sagt: Seger
och lycka! — Det skola vi nu få se. — Jag svarar derför.
— Det är härligt! sade Lotta Lena.
Kammarrådets fru var icke så tillitsfull, men hon uttalade
icke sina tvifvelsmål, när mannen hörde det, men anförtrodde
sedan Lotta Lena, att kammarrådet, då han var en ung man,
hade varit alldeles betagen i teatern. Hade någon på den
tiden skuffat till honom, så hade han bestämdt uppträdt som
skådespelare, men familjen skuffade emot. På scenen ville
han, och för att komma dit skref han en komedi.
— Det är en stor hemlighet, jag anförtror dig, lilla Lotta
Lena. Komedien var inte dålig, den blef antagen på
kungliga teatern och uthvisslad, så att man aldrig sedan hört talas
om den, och det är jag glad öfver. Jag är hans hustru och
känner honom. Nu vill du gå samma väg; — jag önskar dig
allt godt, men jag tror inte, att det går, jag tror inte på
portnyckeln.
Lotta Lena trodde på den, och i den tron möttes hon och
kammarrådet.
Deras hjertan förstodo hvarandra i all tukt och ära.
Flickan hade för öfrigt flere goda egenskaper, som
kammarrådinnan satte värde på. Lotta Lena kunde göra stärkelse af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
