Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 155. Krymplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Gladare dag kunna vi inte upplefva! sade de begge två.
Hans kallades upp på herrgården; den vägen hade han icke
gått på många år; det var som om träden och hasselbuskarna,
som han så väl kände till, nickade åt honom och sade: God
dag, Hans! Välkommen hit ut! Solen sken honom i ansigtet,
rakt in i hjertat.
Herskapet, det unga, välsignade herrgårdsfolket, läto honom
sitta hos sig och sågo lika glada ut, som om han hade varit
af deras egen familj.
Gladast var dock herskapsfrun, som hade gifvit honom
sagoboken, gifvit honom den lilla sångfågeln; den var nu
visserligen död, död af
förskräckelsen, men
den hade varit
liksom medlet till hans
botande, och boken
hade varit honom
och föräldrarna till
väckelse; den hade
han ännu qvar, den
ville han förvara
och läsa, om han
blefve aldrig så
gammal. Nu kunde han
också vara dem der
hemma till nytta.
Han ville lära sig
något handtverk,
helst bli bokbindare, ty, sade han, då kan jag få läsa alla
nya böcker.
 |
| Den vägen hade han icke gått på många år. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
