Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 156. Tant Tandvärk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han brygde icke de sista åren, lefde af sina räntor, kom
ofta till tant och var äldre än hon. Han hade alldeles inga
tänder, bara några svarta taggar.
Som liten hade han ätit för mycket socker, sade han till
oss barn, och då kom man att se ut på det sättet.
Tant hade visst aldrig i sin barndom ätit socker; hon hade
de vackraste hvita tänder.
Hon sparade också på dem, sof icke med dem om nätterna,
sade bryggar Rasmussen.
Det var nu att vara elak, det visste vi barn, men tant
sade, att han icke menade något med det.
En förmiddag vid frukosten berättade hon en stygg dröm, som
hon haft på natten: att en af hennes tänder hade fallit ut.
— Det betyder, sade hon, att jag mister en sann vän eller
väninna.
— Var det en löstand, sade bryggaren och smålog, så kan
det blott betyda, att ni mister en falsk vän.
— Ni är en ohöflig gammal herre! sade tant så förbittrad,
som jag aldrig förr eller sedan sett henne.
Sedermera sade hon, att det blott var gyckel af hennes
gamle vän; han var den ädlaste menniska på jorden, och när
han en gång doge, blefve han en liten Guds engel i himmeln.
Jag tänkte mycket öfver den förvandlingen och om jag
skulle vara i stånd att känna igen honom i den nya skepnaden.
Då tant var ung och han också ung, friade han till henne.
Hon betänkte sig för länge, fick sitta der, fick allt för länge
sitta der, förblef alltid gammal fröken, men alltid trofast
väninna.
Och så dog bryggar Rasmussen.
Han fördes till grafven i den dyraste likvagnen och hade
stor procession, folk med ordnar och i uniform.
Tant stod sorgklädd vid fönstret med oss alla barn, på lille
bror när, som storken hade kommit med för en vecka sedan.
Nu voro likvagnen och processionen förbi, gatan var tom,
tant ville gå, men det ville icke jag; jag väntade på engeln,
bryggar Rasmussen; han hade ju nu blifvit ett litet bevingadt
Guds barn och måste visa sig.
— Tant! sade jag. Tror du inte, att han kommer nu, eller
att, när storken åter kommer till oss med en liten bror, han
då har engeln Rasmussen med sig åt oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
