Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I historien »Skön!» äro så godt som alla enkefruns dumnaiva,
hvardagsfadda yttranden återgifna efter naturen.
En berättelse från klitterna tillkom efter ett besök på
Skagen och Jyllands vestknst. Här fann jag en natur och ett folklif, som
kunde understödja de tankar, jag önskade nedlägga i en dikt, tankar,
som länge hade upptagit mig och som uppkommo genom ett samtal med
Oehlenschläger. Hans ord hade gjort ett djupt intryck på mitt unga
sinne, jag tänkte blott på orden och gjorde icke klart för mig sjelf,
såsom nu, huru de för visso fått sitt upphof.
Hvem af oss känner icke den stämning, hvari man ofta uttalar ett
tvifvel, der man i sjelfva verket alldeles icke tviflar, men blott af en
annan vill höra sin egen visshet uttalad? Måhända var detta fallet här,
eller var det mera för att pröfva min tros fasthet. Vi talade om det
eviga lifvet, och Oehlenschläger framkastade de orden: »Är ni så viss
på, att det är ett lif efter detta?» Jag höll fast på vissheten härom,
grundad i Guds rättfärdighet, men begagnade i mitt skarpa yttrande de
oöfverlagda orden: »Menniskan kan fordra det!» — Då fortfor han: »Är
det icke åter en stor anspråksfullhet af er att våga fordra ett evigt lif?
Har icke Gud gifvit er så oändligt mycket i denna verlden? Jag vet, fortfor
han, hvilken oändlig rikedom af godt han förunnade mig; när jag i döden
sluter mina ögon, skall jag tacksamt prisa och välsigna honom; förunnas mig
då ytterligare ett evigt lif, så mottager jag det som en ny oändlig nåd.»
»Så kan ni tala, sade jag; Gud gaf er så oändligt mycket på jorden;
äfven jag bör säga det samma, men huru många stäldes icke helt
annorlunda här i verlden? De kastades hit in med en sjuk kropp, en tryckt
ande, fördes in i de bittraste förhållanden till sorg och brist; hvarför
skulle de så lida, hvarför blef det så olika deladt? Det var en orättvisa,
och den kan Gud icke begå, han skall gifva ersättning, lyfta och lösa
det, som vi icke kunna.» Hvad jag yttrade, blef ämne till den lilla
historien En berättelse från klitterna. Då den utkom, sade en
kritiker, att det tviflets ord, kring hvilket den formade sig, hade jag
näppeligen hört yttras eller sjelf burit inom mig; det kom således något
osant in i berättelsen. Om jag mins rätt, var det den samme eller
någon annan lika kunnig, som yttrade, att man säkerligen skulle känna sig
bedragen, om man efter att hafva läst naturskildringen i min berättelse
eller meddelandet om Skagen, hvilket jag hade lemnat till Dansk
folkekalender, nu reste dit upp och trodde sig skola finna en så poetisk
natur som den af mig framstälda. Jag hade emellertid den glädjen, att
konferensrådet Brinck Seidelin, den man, som bäst kunde döma om
sanningen och som sjelf lemnat en förträfflig skildring af Skagen i sin
Hjörring amtsbeskrivelse, kom till mig och på det varmaste uttalade sin
tacksamhet för den trohet och sanning, hvarmed jag hade tecknat hela
naturen der uppe. Från presten på Skagen fick jag ett bref; äfven han
gladde sig åt naturskildringarna och i synnerhet derför, att de voro så
sanna. Han tillade: »Vi skola nu också tro på och berätta, när främlingar
komma upp till den i flygsand begrafna kyrkan: Jörgen ligger der inne.»
En af traktens yngre invånare visade mig mycken välvilja, åkte
omkring med mig, ut på Grenen och bort till Gammel-Skagen; på vägen
dit foro vi förbi kyrkan, der blott tornet ännu sticker upp och står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
