- Project Runeberg -  Hedningen och andra berättelser från Söderhafsöarna /
145

(1919) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

föreställa er hur fort det gick. På sin höjd tio
sekunder. Upp gick fönstret, pang, pang knallade
revolvern, och så ned med fönstret igen. Vem det
nu var som sköt, stannade han inte för att se
verkan av sina skott. Han visste den. F’örstår ni

— han visste. Det var slut med kattkonserten
och nästa morgon såg jag de båda orosstiftarna
ligga stendöda. Det var som ett underverk för mig,
och det är det ännu. För det första var det
stjärnklart och Saxtorph sköt utan att sikta, för det andra
sköt han så fort, att de båda skotten nästan hördes
som ett, och slutligen visste han att han hade
träffat utan att se efter.

»Två dagar senare kom han ombord för att träffa
mig. Jag var styrman på Duchess då, en stor,
vacker hundrafemtiotonsskonare, som värvade
negrer. Och jag kan tala om att det hade sina sidor
den tiden. Det var ett otäckt arbete och vi
fraktade negrer från varenda ö, där vi inte blevo
till-bakaslagna. Nå, Saxtorph kom ombord, John
Saxtorph sade han att han hette. Det var en liten
rödlätt man med rödaktigt hår, röd i hyn och nästan
rödögd också, tror jag. Det var alls ingenting
märkvärdigt med honom. Han sade, att han var utan
arbete och ville gå ombord som kajutpojke, kock,
superkarg eller lättmatros. Han kände inte till det
minsta om vare sig det ena eller andra arbetet,
men förklarade att han gärna ville lära. Jag ville
egentligen inte ha honom, men hans skjutning hade
gjort ett sådant intryck på mig, att jag gav
honom hyra som lättmatros med tre pund i månaden.

»Ja, det måste jaig säga, att nog var han villig,

145

Hedningen. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:23:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hedningen/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free