Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det var honom stört omöjligt att lära sig
någonting. Han kunde lika litet lära sig kompassen som
jag kan blanda Roberts drinkar här. Och att
försöka honom till rors gjorde mig gråhårig. Jag
vågade aldrig låta honom ta i ratten, när det gick
sjö, och ’håll fullt’ och ’dikt bidevind’ var och
förblev ett olösligt mysterium för honom. Han
kunde inte en gång skilja på ett skot och ett fall.
Klyvare och jagare var ett och detsamma efter hans
uppfattning. Om man bad honom släcka på
storskotet, kunde han i stället fira piken. Han föll över
bord tre gånger, och han kunde inte simma. Men
han var alltid vid godt humör, aldrig sjösjuk och
den mest villiga karl jag någonsin träffat på. Han
var föga meddelsam och talade aldrig om sig själv.
Hans historia började, åtminstone för oss, när han
kom ombord. Var han lärt sig skjuta, det vete
fåglarna. Att han var yankee, det hörde vi på
hans dialekt. Och det var allt vad vi någonsin
fingo veta.
»Och nu börja vi komma till själva kärnan av
min historia. Det hade gått dåligt för oss på Nya
Hebriderna, bara fjorton niggrer på fem veckor
och vi seglade med sydosten upp mot
Salomonsöarna. Malaita var då som nu ett bra
rekryterings-ställe och vi gingo in till Malu på öns nordvästliga
spets. Där finns ett rev nära stranden och ett längre
ut, och det är svårt att ligga för ankar där. Men
det gick bra, och vi fyrade av vår dynamit som
signal för negrerna att komma ner och låta värva sig.
På tre dagar fingo vi inte en enda. Negrerna
kommo i hundratal ut till oss i sina kanoter, men de
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
