Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1828. den 14 Junii - Theatern - Witterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 34 )
Hvad vakt opera-musik vidkommer, liar «aan,
öfverhufvud ta|jet, gått till väga med lika mycken
takt, som urskfilning. Allmänheten har haft sig
öppet, att vinna förtrolighet med ej mindre äldre
erkända mästerverk, än med mycket af det nya, som
väckt den musikaliska verldens beundran eller
åtminstone uppseende. Att erinras förtjenar blott, det
mindre författare, såsom Spontini, kunnat vara
re-presenterade med blott en komposition. Man hade
hellre Önskat sig Weber* Oberon eller Euryanthe,
eller Spohrs Zemir och Azor eller Faust. Man
står, för det musikaliska, närmast i skuld hos
förra Direktören, H. E. Herr Grefve Lagerbjelke,
hvars lifliga snille äfvenledes utbredt sitt välde i
den mest lysande och smakfulla anordning af det
hela. Dekoration, gruppering, med mera, som
hoyer till dén sceniska uppställningen, har vanligen
varit så inrättadt, att det lemnat föga rum för en
högre fordran; skulle än då och då ett misstag i
detaljerna insmugit sig. I kostymeringen begås
oftare felsteg; men det ena så väl som det andra af
enskilda omständigheter skall bestämdare angifvas
vid speciella fall.
Det egentliga vi härförutan hafva mot
uppsättningen af Operorna att invända, är att mera pragt
stundom blifvit på dem slösad, än behofvet kräft
och theaterns knappa tillgångar medgifva. Med all
pligtskyldig erkänsla för den sanna förtjensten om
allt det täcka och intagande, som kan nedläggas i
de Utvertes hjelpmedlen för en scenisk
framställning, kunna vi dock ej vägra oss den anmärkning,
att det yttre och aocessoriska blifvit gynnadt på
bekostnad af det inre och väsendtliga; så förståendes»
att man åt den yttre prakten lånat en
uppmärksamhet, som vändt allmänhetens, håg på det lysande i
stället för det sköna, det prydliga i stället för det
tjnsande. Huru skall ett ständigt stigande
öfverflöd slutligen hämmas: huru en af praktsjuka
för-slappad publik omsider tillfredsställas? Operorna
bevistas numera förnämligast för den i dem
förekommande grannlåt; hvarföre den medelmåttiga
Ferdinand Cortez alltid är långt mera besökt, än det
mästerliga Figaros Bröllop. Kunde det af
omständigheterna tillåtas, att man i allmänhet åt formens
lyx egnade denna gärd af bevågenhet, så blefve
ingen fore oss färdig, att häruti önska all möjlig
fulländning. Men då man är nödsakad, att från ett
föremål taga hvad som skänkes åt ett annat, blir
det otvifvelaktigt rättast, att mera afse det
verkliga, än det skenbara, mera innehållet än ytan.
Äfvenledes vore det mera ändamålsenligt, att med en
anständig prakt omgifva det i och för sig
öfverträf-fande, än medelst en yttre ståt upprätthålla ett
mindre förtjent ämne. Så skulle vi t. ex. föredragit,
det några af de tusende R:dr, hvilka användts på
den åberopade Ferdinand Cortez, blifvit fördelade
på en och annan af Mozarts Operor, hvilka varit
behandlade snarare som styfbarn, än som
älsklingar. Detta omdöme kunde äfven utsträckas till den
dramatiska scenen. Det finnes nemligen föga skäl
for banden, att med tillrustningens slösande fägring
söka förebygga den ,väl förskylda död, som, under
andra omständigheter, ofelbarligen träffat
hvarjehanda stycken,’ då man deremot så njuggt utstyrt
ett sådant, som Othello. Om lägenhet vore, att i
dessa hänseenden visa frikostighet, blef det troligen
de bättres samtliga åstundan, att öfverskottsmedlen
från nödtorfts-kapitalet blefvo afsatt*, till
anställande af flera sujetter, så mycket hellre som,
synnerligast hvad rörer den lyriska personalen, cn
rekrytering är mer än behöflig.
(Forts. a. a.’f )
®23ittert)rt.
Öfversigt af den nyaste Franska Vitterheten.
(Slut fr. N:o 8.)
Casimir Dela Vigne har iakttagit en lång
tystnad, sedan han blifvit un des quarante hvilka,
enligt Pirons yttrande, ont de 1’esprit commc quatre.
Han tycktes bekräfta hvad samme författare säger
om de Akademiska fautöljerna:
Pour le ginie ce fauteuil est, en somme,
Ce qu’à Camour le lit eon/ugaL
Ändtligen har han uppträdt med en 5 Akters
komedi på vers, hvilken likväl är svagare, än hans
föregående dramatiska arbeten. La Princesse
Auré-lie har, äfven under M:lle Mars’ anletsdrag, icke
vunnit mer än en vilkorlig framgång, beredd af
författarens gamla reputation och understödd, enligt
hvad tidningarne påstå, af betalta claqueurer. En
mängd bitande allusioner mot de afgångna
ministrarna Villèle, Peyronnet och Corbière, hvilka
framställas på scenen som trenne gamla narrar, hafva
mycket bidragit, att underhålla styckets vogue, men
detta intresse är ganska tillfälligt och af det slag,
som Casimir Dela Vigne borde förakta. Det är
ock första gången Thtffttre Franpais nedstigit, att
täfla med boulevarden i detta hänseende. r>el«
Vigne tir den af Frankrikes skalder, som i
närvarande 6’gonblick är mest allmänt omtyckt och hvars
namn verkar som en talisman på publiken. Franska
Akademien ser i honom sin sista klassiska
skaldeprydnad. Det uppvexande slägtet åter omfattar med
mera förkärlek La Martines och hans imitatörers
friare och mera svärmande skaldeslag. Dela Vigne
är en man af omkring 36 år. Hans umgänge,
hvilket i början är blygt, varsamt, inskränkt inom
hvardagliga former och liksom innebärande en frugtan,
att låta påskina något slags öfverlägsenhet, blir,
sedan man är närmare bekant med honom, lifligt,
intagande, underhållande och qvickt. Hans
beläsenhet är långt mera vidsträckt, än man i allmänhet
tror, och framför allt mer än sjelf, genom hos
litteratörer eljest vanligt koketteri, vill låta ana. Hau
är för närvarande sysselsatt med en ny tragedi, hvars
ämne är Ludvig XI.
La Martine vistas i Florens, hvarförutan jag
skulle ansett för ett stort nöje, att få göra hans
bekantskap. Han lärer dock numera, till verklig sorg
för vitterhetens vänner, utbytt poesien mot
politiken och säges affektera, att kunna uppsvinga sig
till någon ministerplats. — Chateaubriand egnar sig
äfven alldeles åt politiken. — Jouy’s rygte är
mycket i1 aftagande, och, såsom afsked åt Vitterheten,
utgifver ban nu sina samlade arbeten, hvartill
prenumeranter högst sparsamt infinna sig, oaktadt
utgifvarens företal, hvilket kan anses som ett non pius
*} En bland de 4° Ledamöterna af Franska Akademien.
Red. aum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
