Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. 1828. den 28 Junii - Witterhet. De trenne enheterna i sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JV.o ii. 1828.
STOCKHOLM.
den 2 8 Junii.
Tryckt
ho*
Johan Hörberg.
Utdelas
hoi
norman & elgström*
©EJitterfjct,
De trenne enheterna i sorgespelet.
H.
vem har icke hört talas om les trois umtës, och
ora den stora roll, de spelt i sin dar? Alla torde
dock ej sà noga tänkt öfver äinnet, och det är
derföre, som vi föresatt oss, att här fästa läsarens
uppmärksamhet på detta högligen omtvistade föremål.
Enheterna voro, såsom hekant, i rum, tid och
"handling. Den i dramatisk form uppträdande
liäu-delsen borde nemligen anses hafva tilldragit sig på
Kamma ställe och vara utlupen inom a4 timmar,
eller, efter vissa konstlärares åstundan, inom så lång
tid, som kräfves för den theatraliska föreställningen.
Handlingen skulle vidare vara en allena, den der
omedelbarligen och utan uppehåll of andra, på
densamma verkande tilldragelser, skyndade till målet.
Andra förstodo med handlingens enhet dess
afslutning vid katastrofen. Dela Mötte erkände ingen
annan enhet, än deltagandets.
Enhetsregeln tillskaptes i Italien, vid den tid då
antikens efterbildning lekte i alla hufvuden. Man
förmente sig hos Aristoteles anträfHi dennu föreskrift,
den inan ock tyckte sig finna iagttagen i de
Gamles sorgespel. I Tressinos Sophoniji-7 Hvilken
Voltaire sagt. dcu var första regelbundna
».Làilespel i den barbariska tiden, voro dessa
stadganden till punkt och pricka efterkomna. I
Frankrike, dit i allmänhet den klassiska smaken sökte sin
räddning och äfven fann en fristad, utförde Jodelle
sin Cleopatra efter samma mönster. Mycket kan
sägas emot Aristoteles’ auktoritet i delta hänseende,
mycket om de nödvändighets-tillgrepp, hvilka till
en del härkommo från sceniska brister på den tiden,
då regeln uppställdes. Vidare låter det sig bevisa,
att flera af de Franska mästarne kände satsen såsom
ett tvång, hvilket de så mycket som möjligt sökte
afskudJa sig. Väl höll man sig i början förpligtad,
att bekänna kort, för att icke af de surmulna
konst-domarne ertappas med öfverträdelse af ett bud,
hvilket ansågs för högst vigtigt. Corneille räddade
sig derföre med denna förklaring: il fant observer
Its unités d’action, de lieti et de jours personne n’en
doute y och dermed var man tillfreds, ehuru den
store mannen ofta vid utförandet gick friare till
väga. Voltaire var i verkställigheten an mer
obunden, och lossade i theorien äfvenledes en och annan
boja; dock så försigtigt, att det icke så noga
märktes. 3Ien att framställa detta, samt att visa den
betydliga åtskillnaden mellan de gamles och de
nya-res sorgespel, så till innehåll som form, äfvensom
att ådagalägga, i hvad mån enhetsgrundsatsen
verkligen blifvit följd af de Grekiska tragöderna,— detta
allt erfordrade en undersökning, hvilken skulle
öfverskrida måttet af en lämplig Tidnings-uppsats,
författaren till närvarande artikel har på ett annat
ställe sökt utföra det ämnet, och dä den skrift,
deruti sådant blifvit intaget, snart kommer till
allmänhetens kunskap, har han trott framställningen
liär böra begränsas inom ett kortare omfång. Nu
skola vi derföre blott tillse, huruvida dessa rygtbara
enhets-bestämningar kunna härledas ur det allmänna
förnuftet, och huru långt dc så väl klassiska som
romantiska skriftställarne hunnit, att uttrycka den
enhet, hvilken är grunden för en fulländad
dramatisk skapelse.
Låtom oss till en början granska enheten i
handling, den vigtigaste af de trenne. Hvad kan
Aristoteles derom ha att förkunna? "Allt helt skall ha
en begynnelse, en midt och ett slut." Intet är mera
gifvet, än detta. Regeln, lämpad till skådespelet,
uttrycker, att det bör finnas en medelpunkt, något
hela stycket genomgående, kring hvilket deltagandet
samlar sig. Och detta deltagande skall väckas med
skådespelets början, och under dettas fortgång jemnt
underhållas, tills det vid katastrofen, eller
upplösningen, är fullt tillfredsställd!, och fördenskull af
sig sjelf utslocknar. Allt stillastående eller
tillbaka-gäende är i handling, så väl som i händelse,
otänkbart. Det, som på något vis afskär loppet af
tilldragelsens eller gerningctis framträdande, och alltså
aflcder uppmärk»»"»1"’1*11 r,’a" den hufvudsak, af
I»Titten uskåuarcn redan känner sig angenämt
intagen, får, ora än för sig sjelf aldrig så skönt, dock
ingalunda begagnas, emedan tiden för
framställningen är sä knapp, att man ej ger sig ro att sprida
tankarna på ovasendtliga föremål,’ utan följer med
lifliga blickar den i fjerran framskymtande bilden,
intill dess man hinner att fu den fullt i sigte och
göra sig reda för dess anletsdrag och uttryck. Man
må på en episod för öfrigt slösa alla prydnader,
tömma diktens hela ymuighctshorn, och man skall,
med all sin konst, med all sin fintlighet, ändock
icke sämja åskådaren med denna oegentlighet, eller
gifva honom en ersättning, hvarmed ban finner sig
rätt belåten. De yppersta tal och de sinnrikaste
vändningar, så snart de icke äro för den allmänna
gången af omedelbar nödvändighet, kunna icke
uppväga ens den enklaste sak, som förklarar och
utbreder förhållandet med det, för hvilket han allt ifrån
begynnelsen lemnat intekning i sitt hjerta. Likasom
den på högdjurs-jagt utgångne jägaren, eller den
förhoppningsfulle Kiddaren, ined falken på sin hand,
känner sig obehagligt störd, om lian, under
förföljandet af sitt ädla rof, blir öfverraskad af en
oförsedd händelse, hvilken under andra förhållanden
skulle gifvit honom mycket nöje. An värre är, att
i dramat införa a:ne eller flera från hvarandra
afskilda och af hvarandra oberoende handlingar.
Denna enhet, så fattad, är öfverhufvud blott ett
allmänt och oaflåtligt vilkor för all dramatiskt
hållen tankebild. Den blir då blott enhet i ämne och
ton, hvilken förutsätter logiskt sammanhang och
sträng motivering. Sannolikt var det ock sådan,
den sväfvade för inbillningen på de konstdomare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
