Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1828. den 5 Julii - Witterhet - Dramatiska och lyriska försök, af Dorothea Dunckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 4C )
klander; ty de motsatta elementerna kunna alltför
väl med hvarandra förknippas. Derföre vilja vi
likväl ej påstå, att Ur G. träffat just .den mellan dessa
ytterligheter liggande sannskyldiga medelpunkt.
Denna, om ock ej alldeles så svårfunnen, som den
filosofiska stenen, råkas likväl ej vid första försöket.
Yi skulle i allmänhet tro, att Tyskarnes egenheter
äro svåra att förena med Scotts. Deras hela odling
svärjer deremot; nemligen tills vidare. Den
idealiska lyftning, hvilken vanligen, och med undantag
nèistan ensaint för Göthe, försätter dem i en helt
öTvrrsinlig sfer, hindrar dem, att så vida sänka sig
till jordlifvet, att dikten kan bli, såsom hos Scott,
en förskönad verklighet. En medelväg mellan
Engländare, Spaniorens, Fransmannens och Tyskens
behandlingssätt af romanen, är hvad man bur söka.
Scotts diktslag med mera färgglans, mera varma
och mera skyndsamhet, blefve säkert kulmioationen
af allt hvad man kan tänka sig häruti.
Denna första del af Hr G. roman är utmärkt af
flera lyckliga situationer, och är, serdeles i
begynnelsen , rätt underhållande. En bland Hr G. största
förtjenster är onekligen hans sätt att gruppera. Han
bar ådagalagt ett verkligt konstsinne i
uppställningen af sina figurer, och derigenom gjort flera lägen
mycket pittoreska. Han röjer äfven en, åtminstone
5 värt land, mindre vanlig talent för berättelsen. I
denna hänsigt utmärka sig synnerligast den lilla
förut omtulta sagan och den i romanserna intagna
beskrifningen öfver tornerspelet. Men ban
beräknade illa läsarens uppfattning, när han med en lång
följd af romanser trodde sig bibehålla eller öka
inte resset. Intet har kunnat mer skada hans arbete.
Vore an de versifierade partierna till innehåll lika
gedigna och iderika, som formen är fullbildad, ren
och vacker, skulle intrycket af dem, der de här stå,
andå till stor del försvunnit. Det, som ar godt på
ett ställe, är det icke öfverallt; minst i en roman,
der man icke vill veta mer, än hvad som behöfves
för det helas gång. Dessutom blifva redondillas,
liksom sonetten af canzonen, alltid för Nordiska
öron enformiga, när en lång cyclus af dem följer på
en gång. Dessa versslag tillhöra uteslutande de
Syd-Europeiska språken, med deras musikaliska byggnad,
deras mångfaldiga rim och assonanser.
Ickedess-mrndre äro Hr G. redondillas, helst såsom poetiska
studier betraktade, af synnerlig förtjenst. Tar man
svårigheten af dem i öfvervägande, ökas än mer hans
anspråk på erkänsla. De förråda den yttersta
sorgfällighet, och äfven mera ledighet och klang, än
man kunnat vänta sig under omständigheter, så
tryckande för skalden; med ett ord, de höra till
de mest fulländade verser, vi äga på vårt språk.
I afseende på plan, blefve naturligtvis allt
bedömmande ännu förhastadt. Äfvenså är fallet med
cha-rakterernas hållning. Oss har teckningen i
allmänhet hittills förefallit något oredig; men vi frugta ej,
det ju allt skall klarna under händelsernas fortgång.
Lokal-färgen tyckes deremot redan kunnat tydligare
anläggas. Något, som utmärker en Svensk lokal,
röjes litet eller intet. Dock vore det kanske
orättvist, att bestämdt uttala något om det lokala och
historiska tycket, innan det bela hinner veckla ut
sig fullkomligt.
Diktionen är nätt och underhållande, om ock
nai-veteten då och då skulle vara litet förfelad. Någon
ojemnhet spörjes i tonen. Det gammaldags enkla
sticker besynnerligt af, då det står tätt invid det
nymodigt skimrande eller sentimentala. Språket är
ovanligt rent och med stor omvårdnad utarbetadt.
Man kunde här använda Celsii uttryck om Voltaire,
att "han har en väl skuren penna." Den stora
noggrannheten kan icke alltid freda sig från ett visst
utseende af sökt och pensladt, hvilket föranleder till
för stark uppmärksamhet åt detaljer. Deremot har
det förundrat oss, att en så prydlig stylist ofta
begagnat den fula pleonasmen docklikvälhvilken
också ar alldeles osvensk, om än förekommande i vissa
äldre skrifter. Bursknpet åt gamla karnfasta och
uttrycksfulla talesätt gilla vi till alla delar; blott
de komma af sig sjelfva, och icke synas ditförda.
Tankan och ordet skola födas på samma gång.
Jemväl kunde vissa ur all skrift, äfven på senare
århundraden, alldeles utgångna och för det
närvarande slägtet obegripliga ord, såsom kar/var
(ökstoc-kar), flöyel (sammet), gerna varit borta, när de intet
företräde ha för de nu brukliga. För konsequensea
skull borde då sjöröfvare blifvit utbytt mot
Bunka-biter, de använda oquädena mot Kasnavarger,
Nocka-drumber, och på så sätt.de nu vanliga orden
utvex-lade mot dem, som voro gängse den tid, hvarifrån
berättelsen härstammar; ty att upptaga ett par enstaka
ord, lönar ej mödan. Annat är förhållandet med t. el.
huldskap och manskap, såsom liktydiga med tro och
huldhet. De äro intressanta derför, att de innebära
ett slags historia om begreppets tillkomst. I
Frithiof förekomma också några nu i allmänhet
mindre kända ord; men de äro teckniska, hvilka intet
annat motsvarigt äga, och derjemte är der
alltsammans, åtminstone öfverhufvud taget, hållet i samma
stil, hvilket är hufvudsaken. Språket kan mycket
bidraga att göra det bela målande och
characteri-stiskt för en viss tid; men man får då aldrig
frän-träda den antagna stilen.
Af mänga skäl tillönska vi Hr G. framgång på sin.
bana, så svårbeträdd bon är. Till det mesta utan
föregångare bland inhemska skriftställare, och dock
lycklig, i åtskilliga delar, berättigas ban till
allmänbetens förbindelse. För egen del längta vi efter
fortsättningen, för att kunna ge Hr G. full rättvisa ,
hvilket skall bli oss en kär skyldighet.
Dramatiska, och lyriska försök,
af
Dorothea Dunekcl.
Då vi här anmäla ofvanstående titel, är det icke
en främling, som vi införa till läsarens bekantskap.
Fru Dunckc|s namn har af den Vittra verlden i
Sverge länge varit kändt, och har haft ett rum i
åtskilliga afdelningar af den poetiska konsten. Nil
har uppträdet skett med ett sorgespel Agathokles*
efter Fru Pechlers roman af samma namn, belönt
af Götheborgs Vetenskaps- och Vitterbets-Samhälle
med dess accessit; hvarförutan bland försöken träffas
några lyriska qväden.
Såsom obekanta med Fru Peclilers stycke, äro v£
ur stånd att angifva, hvad Fru D. är den
främmande skyldig. Bedömd i och för sig sjelf, är den lilla
tragedien ,icke oförtjent af uppmärksamhet. Utan
att förråda någon stor originalitet till anläggningen,
någon sträng individualisering af charäktererna,
någon nyhet eller dristighet i tankar, har den likväl
sitt varde. Och detta erhåller dett förnämligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
