Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1828. den 5 Julii - Dramatiska och lyriska försök, af Dorothea Dunckel - De trenne enheterna i sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 47 )
derifrån, alt planen utvecklar sig otvunget och fritt,
och att stilen ar bildad, okonstlad och jemn. Den
företer äfven nSgra bevekande lagen, hvilka, om ej
ovanliga, dock äro af den art, att de aldrig fela att
väcka deltagandet. Det hela är enkelt och pä sitt
lätt antikt hållet, efter de begrepp, man vanligen
gör lig om det antika sorgespelet. Utom i några
tänger, är alexandrinen det rådande versslaget. Denna
form är, för de starkt och noggrannt betonade
Nordiska språken, icke den bästa, i ett längre arbete;
emedan dess böjelse för klyfning på midten gör
tonen enformig och tröttsam. Ingen regellöshet i
ljudet kommer bär, såsom i Franskan, till hjelp.
Ståten i alexandrinens jemna gång är jemväl ofta
hinderlig, der känslan antager ett starkare lopp och
r,ttalar sig mera häftigt och afbrutet. Upptagandet
af densamma bör likväl ej läggas vår skaldinna till
last, då det vunnit helgd genom dem, hvilka hos
oss först infört tragedien.
Den lyriska klassen af närvarande samling
innehåller 9 stycken. Vi skulle vilja ge företrädet åt
Påskmorgonen, Tankar, Till en Väninna, Till * *.
Det tredje i ordningen ar det klarast tänkta och det
mest melodiskt sjungna. De antika versslagen äro i
metriskt afseende icke sorgfälligt behandlade. En
pentameter är till och med öfvermätig:
"menskliga fliten sia thron, men skönare är du likväl."
Ehuru Fru D. uppträdt äfven i vitterhetens
svårare arter, i dramat och epos, linnes intet skäl för
kritikens hårdhet. Hennes samtliga arbeten äro
fromma utgjutelser af en ren och menlös själ. Den
egenskap af älskvärdhet, samt den brist på flärd
och anspråk, hvilka utgöra ett drag för dem alla,
blifva lör en qvinlig dilettant alltid ett icke ringa
làford. En vackrare sysselsättning, än med
konsten, kan ej gifvas, på de husliga omsorgernas glada
mellanstunder.
Frü D. ämnar framdeles utgifva sorgespelen jjnnp
»f Körner och 2)a$ 25ilt> af Houwald, jemte några
religiösa sånger. 3r’nP är> tillika med iKojamunbf,
horners bästa dramatiska arbete. Bilden hör till
de stycken, dem Hr Djurström lofvat utgifva i sin
dramatiska blomsterkrans.
De trenne enheterna i sorgespelet.
(Slut fr. N:o is.)
De vilda, fantastiska orgierna, firade till Bacchi
pris, gåfvo upphof åt skådespelet. Chorcn var
derföre den ursprungliga, och förblef alltid den
vä-lendtliga beståndsdelen. Handling tillkom först i en
lenare tid, för att lifva choren och ge omvexling
àt alltsammans. Thespis och Susarion uppgifvas
såsom de, hvilka till en början införde en
skådespelare; Æschylus införde tvenne. Emedan choren
vidtog, der handlingen upphörde, fortgick
representationen utan ringuste afbrott Någon fördelning i
akter ägde ännu ej rum; ej heller någon annan
mellantid, under hvilken skådeplatsen kunde
förän-<iras. Scenens stillastående var således af sig sjelf
|lifvet, och tidens inskränkning blef deraf en följd.
^ Hen då choren numera bortfallit, och intervaller
uppstått genom indelning i flera akter, blir
skådebanans flyttning lätt att tillvägabringa, samt både
rom- och tids-förändringen lätt att uppfatta. Min
inbillning har, under handlingens mellanskof, till-
fälle att färdas, hvarthelst den vill, och lika
som jag vid representationens början kan t. ex.
förflytta m<g till Rom och Augusti tid, lika vät ban ja
det vid begynnelsen af hvarje akt, helst min Unk«
följd blir genoin ridåns nedfallande afbruten.
annan fråga är, om lokalen kan inom hvarje a åk.
ombytas, och tiden påskyndas utöfver densamma
vanliga gång, utan att dymedelst illusionen
blifve*-störd. Det skulle t. ex. kunna sägas: huru är de K
tänkbart, att mau i ett ögonblick kan skjutas fracn
ett eller flera år, försattas till fjerran skilda ländes-^
Det har derpå blifvit genmäldt: man bör af
theatern ej fordra, att den skall verka en fullständig
illusion, hvilket är något, som ligger utom dess
bestämmelse och är öfver dess hofva. Och sedan 9
icke är det en smula orimligare, att jag i fantasiers
låter mig ledas från en ort, från en tidpunkt till en
annan, än att det rum, der den handlande vistas,
är öppet åt den sidan, som vettar åt mig: att ers
Turk, en vild Indian talar mitt modersmål,
ellei-att en bonde uttrycker sig på vers. En blick
mellan kulissen, på den åskådande församlingen, vore
ju eljest tillräcklig, ott försäkra mig om
föreställningens bländverk. — Detta är allt godt och väl,
men tål dock sin inskränkning. Nog är det afgjordt,
att hos oss, der de välkända anletsdragen hos den
spelande i hvarje ögonblick af. aktionen påminna
oin något annat, än det förevisade, ingen förvexling
med verkligheten lutcr sig göra, jemväl i det mest
inskränkta hufvud; och detta mindre, än vid de
Grekiska spelen, der den handlande genom masken,
kothurnen, språkröret m, m., liksom bortlade sin
personlighet. Äfvenså kan det yttermera sägas, att
den dramatiska konstens, liksom all annans, uppgift
icke inuebär ett löfte eller en förpligtelse, att i allo
bläuda. Man njuter af Raphael* Madonna, icke
derföre, att man någonsin kan inbilla sig henne vara
den, hon föieställer, utan derföre, att hon
motsvarar och fyller deu ide’, man sig derom bildat.
Sannerligen, om man ej så säkert visste med sig, att
skådespelet var dikt, skulle de mångahanda
rysligheter, soin på scenen förelöpa, och de många
missdåd, hvilka der föröfvas, icke blifva lå serdeles
ljufliga alt åse. Men ined allt detta lia vi ändock.
i«ke kommit långt i bevisningen; ty en viss
sannolikhet måste här, såsom annorstädes, vara för
hände n, derest icke all skönhetsglädje skall varda om
intet. Men denna sannolikhet är "helt och hållet
re-latif. Icke är dygnet det mått, som för hvarje
händelse är lämplig. En vecka, ett år kan vara lika
rimligt, livad finnes just i solhvarfvet för magiskt,
soin gör, att den kan inom sin trollkrets sluta
hvarje handling? Så snart tiden blifvit sträckt utöfver
de timmar, som åtgå till representationen, farväl då
med hela konsequensen. Vexclfürhållandct mellan
dikten och verkligheten är dermed brutet. Ännu en
bestämning blir derföre nödig. Den heter, att
handlingen inom hvarie upptrade skull jemnt och
naturligt utlöpa. Om, t. ex. under ett påstående samtal,
personerna i en blink flyttades ett par mil, eller
genomlefde ett par veckor, skulle sådant förtuga all
illusion, emedan det ej kunde i medvetandet
förknippas med verklighetens lagar. En långt mindre
afvikelse ifrån ett naturligt skick kränker har
förståndets anspråk. När det i det lilla Upprit "En
Timmas Ägtenskap" förekommer, att a:nc ogifta
personer lemna scenen, och inom en minut der
återinträda såsom gifta, medan deras anhöriga fortsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
