Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1828. den 12 Julii - Witterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o i 3. 1828. STOCKHOLM. den 12 Julii.
OBittirftct.
Skaldestycken
af
Frans M. Franzén.
Andra Bandet.
Franzéns namn räknas bland de fa, hvilka, äfven
under partiernas hvirfvelvindar, blifvit (orda till
skaldernas öfversta ordning. Vi uppsöka denna
tilldragelse icke blott i den rena, oförgängliga skönbeten
af hans skaldkonst; ty också det bästa och
förnämsta i all raeoniskobandling har varit mål för
misskännande och klander. Arten af hans diktning
förklarar kanske bäst möjligheten af dessa
omständigheter. Jemväl skall deraf visas, att den fullaste
skönhet, den finaste, den ädlaste bildning, icke alltid
fjettrar den större mängden, ickc alltid framkallar
dess sorlande bifall och dess svärmiska förtjusning.
Franzéns diktning är den mest rena och poetiska.
Formen är lika skär som mjuk. Men denna är så
lin, så genomskinlig: tankan speglar sig så lätt, så
obeslöjadt, att man knappast märker, det själen fått
en kropp. Det är icke strålar, som bryta sig i
tusen rigtningar, och blända genom mångfalden af
sina lägen mot jordens föremål; det är solen sjelf, det
kr själen sjelf, hjertat sjelf. Det är den vingade
Psyche, så mycket som möjligt utan jordisk
oraUäd-nad. Koloriten är derföre nästan ingen. Färgen är
så identisk med innehållet, att den nästan undfaller
blicken. Drägten smyger sig så omärkligt efter
formerna, att man förvexlar den med formen sjelf.
Men det är Hirgen och drägten, hvilka äro barn af
tiden. Just derföre, att Franzei» diktkonst har så
litet af dem, är hon, miudre än andra, underkastad
tidens vexlingar. Hans poemer från go-talet äro,som
voro de skrifua i dag. Oin hundratals år skola de
läsas med samma känsla, som i denna stund. Och
detta är mest eget, när, såsom i den här anmälda
del af hans arbeten, skaldestyckena äro tidsbilder;
således beroende och betingade af vissa forhållanden
uti en bestämd punkt i tid och rum. Men liksom
Shakspeares teckningar i allmänhet äro sådana, att
de, så länge verlden står, träffa, till hufvuddragen,
sina motbilder bland menniskoslägtet; likaså äro
Franzéns målningar, till och med då de behandla
ett visst historiskt moment, nog allmängiltiga, for
att gälla lika för alla generationer. Och
ickedess-mindre ha de sin ganska bestämda afslutning, sin
fullt individuella begränsning.
Om, från en rigtningspunkt för föreställningen *
uppskattandet af Franzéns sångvärde, mindre än de
flestas, är motarbetadt af tidens skiftande tycken,
blir deremot den glödande beundran från en
mångtalig men flyktig läsareskara tillbakahållen
derigenom, att tidslynnet, med dess egna intressen ocb
alltid retande behag och förföriska lockelser, si litet
uttalar sig. En dag älskas formens enkelhet, ja na-
kenhet; en annan, färgens bjerthet och öfvermätt.
Den, som bäst förmår tillegna sig stundens retelse,
vinner priset; men hans seger är icke lika lång, som
lysande. Den andre, hvilken, förmedelst syftningen
af sin förmåga, ej behöfver anlita ögonblickets
skänker, njuter af massan aldrig afgudiska öller; men
ban blir ett älskadt föremål för alla slägten.
Man ser samma förhållande inträffa, hvarthän man
vänder ögonen i skaldernas häfder. SEDcrtøcr försätter
aldrig mer an en gång en hel läsareverld i yra.
2Bi((>efm Stfeifler har aldrig gjort det; men efter
sekler qvarstår han på samma plats, som förr. Hvad
är skälet, ty snillet är starkt i begge? Jo, tiden,
med dess sjukdomar och dess villor, tryckte sitt
insegel på den förra, och när dessa icke mera äro
desamma, förgår den svärmande hänryckning, som var
en frugt af dera, och ett offer åt dem. Det är
samma myndighet, som satt Spohr framför Mozart,
Fouque framför Göthe i romannen. På lika sätt bär
Moore i sina Österländska stycken, likasom Jean Paul
och de flesta yngre hans landsmän i deras mesta
framställningar, märkliga drag af de dagar, deri de
framstått och verkat. Det ovanskliga hos dem alla
stannar såsom rikt arf för de stundande åldrar, men
det öfriga försvinner.
Efter denna allmänna åsigt af Franzéns
skaldegåfva, skola vi i detaljerne undersöka henne. Få
hafva en mångsträngigare lyra, än han. I obundet
tal är han ock lika utmärkt, som i bundet. Med
samma snillets fullhet sjunger han med nektergalen
kärlekens och ömhetens pris, vänder han Phocbi
pilar till skämt ocli joller, höjer han en örnblick
öfver verldens borgerliga skick, öfver tidens lyten och
förtjenster, ransaka|’ han religionens och filosofiens
läror. Som prosaisk skriftställare tecknar hnn, lika
träffande och lika djupt, Magnus Gabriel De la
Gardie, och Alströmer, och Scheele. Men huru kan
en sådan mångfald förstås? Huru kan samma hand,
som tecknat Grefve Creutz och Lidona, skrifva ett
poetiskt lyckligt skämt öfver Banken? Samma
pensel, som målat Menniskans Anletet i Julie de S-t
Julien omgifva politikens stumma beläten med
diktens blomsterslöjor? Svaret på dessa frågor ligger
både i skaldens mångsidiga bildningsgäfva och i hans
öppna sinne för allt; det lägsta, som det högsta, det
yttre, som det inre. Han ser i allt den poetiska
sidan af tingen, och man skulle, innan han det
bekräftat, svårligen förmå sig att tro, att det mest
prosaiska i lifvet villigt lånar sig till ämue för
sängaren. Men det fordras ock, för alt häruti lyckas,
en sä rörlig inbillning, en så poetiskt lefvande blick,
som hos Selmas sångare.
Förevarande a:a band af Franzéns Skaldestycken
har a:ne afdelningar: Tids-bilder och Familje-bilder.
Bland de förra äro intagna a:ne större poemer Julie
de S:t Julien eller Frihetsbilden och Lidona eller
Tidens flärd> samt smärre skaldestycken, de flesta
med afseende å någon historisk tilldragelse eller nä-
Tryckt
hos
Jöran Hörberg.
Utdelas
hos »■ I ,
Norman & Elgström.
r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
