Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. 1828. den 12 Julii - De colonia Suecorum in Helvetiam deducta - Pot-Pourri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 5. )
»varad af Studeranden Grefve Axel Emil Wirsén,
enda sonen till framlidna StatsRådet. Som vi kunna
förutsätta, att undersökningen skall äga intresse för
våra landsmän, ha vi ansett en kort framställning
af densamma på detta ställe så mycket hellre
lämplig, som disputationer i allmänhet pläga till det
mesta stanna inom det Akademiska området, och
dessutom af handlingens Latinska form betager
mången lägenheten, att om innehållet taga behörig
kännedom.
Flera bland så väl utländska , som våra inhemska
kistorieskrifvare, ha mer eller mindre tydligt
angifvit en förvandtskap mellan Svenskarne och
Schweit-tarne. Namnen ensamme ha kunnat gifva anledning
till en sådan gissning. Suitia är Latinska
benämningen på Schweitz, Suctia eller Svecia på Sverge;
man |mr till och med trott, att Zurich blifvit
uppkalladt efter Zwerijk eller Sverike. Ericus Olai,
Johannes Magnus, Loccenius, Schweitzarnes egna
häfdatecknare Johannes von Muller, m. 11., äro
derom ense, att kolonister från Sverge nedsatt sig i
Helvetien. Traditionen lär ursprungligen ha kommit
från sisthemälte land. K. Gustaf I, i sitt plakat om
Allmogens fattigdom, säger, att en hop folk tågat
från vårt land till "Swisserland" och nedsatt sig
der, hvarest "de än i dag besutne äro." K. Gustaf
11 Adolph helsade Schweitzarne för fränder och
ättlingar af hans eget folk. Detta besannas af deras
inhemska urkunder, såsom af de vid disputationen i
afskrift fogade tvenne handlingar, nemligen utdrag af
en pergaments-handskrift rörande Öfver-Hassle och
Dibgriefenlifb &cr Dbersjpajler. I den senare
synnerligast förekommer ofta Sverge. Den antyder,
att eu utvandring härifrån skett, i äldre tider och
under påstående hungersnöd. Det beter bland annat:
(Sin ffi&rjltldje ©tabt ifl £<tfli genannt,
3(1 gltgett roeit in <3ct>rocb«nlatiö.
Dalen Hassli visar ännu det egna fenomenet, att
folket der har i sitt tal många fullkomligt Svenska
ord, såsom gä, stà, hus, strid, frihet, och dylika.
Till och med ordet Svenskt uttalar det, som vi.
Åtskilligt i deras drägt, boningar, lynne, vittnar äfven
om slägtskapen. Ett utdrag från en resande landsman,
hvilket handlar härom, står infördt i
StockholmsPo-sten d. ag Dec. 1827. Flera personer, med hvilka
vi sjelfva ball tillfälle att samtala i ämnet, ha
jemväl uttryckt sin öfverraskning, att i ett
främmande land linna så myck^, hvilket påminner om
hembygden.
’v< -—-
tøot=l!)ourri.
= Dland yngre litteratörer i Danmark har
Hei-tcrg ådragit sig en serdeles uppmärksamhet. Han
ir son af humoristen Heiberg, som, förvisad sitt
fädernesland för sina liberala skrifter, vistats flera år
i Paria, anställd under Napoleon vid en af de
hemliga byråerna, och ett nytt bevis af förvandtskapen
emellan den liberaln och despotiska ultraismen. Den
Sgre Heiberg har gjort sig känd genom några
lyck-„a Vaudeviller, hvarmed han sökt i sitt
fädernesland nationalisera denna lätta, behagliga dramatiska
genre. Vi äga på vår scen endast a eller 3 dylika
•tycken, a|la från äldre tider och öfversatta från
Franskan. Men den lycka, de gjort och det
fortfarande bifall, hvarmed t ex. Kronfogdarne, ännu
efter 5o års fortsatt spelning, visa sig, tyckes å ef«
galägga att detta slags skådespel hos oss lätt skul E
vinna burskap, så mycket mer, som stycken, blnK^ -
dade med en lättfattlig och känd musik, företrädas-
vis synes behaga vår publik; och våra inhenisBc..^K.
författare roade kanske mera allmänheten och gag-
nåde mera sig sjelfva, om de, i stället att ikrifv^a
tragedier, som få läsa och ingen spelar, försök
sig i denna mera anspråslösa stil, som visst icke si*—
utan sitt värde. Heibergs stycken hafva med myc—
ket bifall blifvit uppförda i Köpenhamn. Med det —
ta theater-författarskap har han förenat en polemik,
emot Oehlenschläger, hvars dramatiska
förtjenster-ban bestrider, och han gör mot houom täta utfall
i det dagblad, ban börjat utgifva. På Baggesens
stoft har således uppstått en ny Philokiet, som ärft
hans pilar, och dessa äro verkligen icke udd-lösa.
= Af den romantiska skolans författare i
Frankrike utmärker sig i synnerhet Grefve Pictor Hugo_
Denna skola räknar bland sina medlemmar Chateau—
bri.ind, Lamartine, Alfred de Vigny, Charles
No-dier, Jules Lefevre, m. 11., men af dessa hafva de ’
båda förstnämnde redan dragit sig ifrån vitterheten
i allmänhet, och de senare äro, änskönt af verkligg
förtjenst, i snille underlägsna Victor Hugo. Ehuru,
ung, eller knappast 26 år, har han utgifvit flera
och större arbeten, af hvilka de flesta äro öfversatta
på Engelska och Tyska. I England har han vunnit
Thomas Moores och Walter Scotts bifall, och &
Tyskland har Goethe skänkt honom sin beundran.
Utom trenne delar Oder och lyriska stycken, liar
han författat den dramatiska dikten Cromwell, samt
åtskilliga romaner. Då vi, i en föregående nummer,
en gång nämnt honom, eller egentligen berättat
honom nämnas, Frankrikes Atterbom, var detta mera
för att beteckna det rum, han har i den fransyska
littteraturens närvarande brytning, såsom den
romantiska skolans synbara koryfé, än för att dermed
vilja antyda någon analogi mellan arten af begges
snille, hvari de äro ganska skiljaktiga. Äfven i
afseende på den litterära striden, foreter sig den
olikhet, att Victor Ilugo väl varit ett ständigt föremål
för Akademisternas anfall, men alt ban sjelf aldrig
ingått i någon polemik. Hans poetiska talang är
ganska mångsidig. Milton och Shakespeare, Goethe
och Lamartine tyckas ömsom ha inspirerat honom.
I åtskilliga af hans lyriska stycken närmar han sig
åter antikens enkelhet, under det han, i andra,
röjer ett slags Orientalisk rikedom, eller de Spanska
skaldernas färgprakt och glödande värma. Hans
versformer äro mycket omvexlade och i detta fall
liknar ban Tieck. Vi torde framdeles få tillfälle, att
genom öfversättning af något bland hans stycken
göra våva läsare närmare bekante med denna
intressanta skald. För det närvarande inskränka vi
oss, att, genom anförande af ett par strofer urbans
Ode öfver Napoleon, gifva ett åtminstone
ungefärligt begrepp om tonen af hans harpa:
Histoirc, Poësief il foint du pied vos cimes.
Eperdu, je ne puis dans ces niondes sublimes
Eemuer rien de grand, sans toucher à son nom. (
Oui, t/u and tu niapparais, pour le culte ou leblume,
Les chants volent pressét sur mes Ibvres de flamme,
Napoleon! Soleil dont je suis le Memnonf
TI domine notre uge, ånge ou demon, quimporte,
Son aigle dans son vol, haletant, nous emporte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
