Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C )
Vår förf. talar vid samma tillfälle om Signora
Pisaroni, hvilken i La Donna del Lågo utförde sitt
parti vid sidan af Maras. Sontag, lian yttrar sig
sålunda: "utan öfverdrift kan jag säga,’att jag på intet
ställe i verlden varit vittne till en sådan
hänryckning och ett sådant enthusiastiskt bifall, som det,
hvilket skänktes åt slutet af Mad. P:s Cavatina Olu/uante
lagrime! Den eldiga passion, den intagande
inelan-clioli , den djupa smärta, som denna utomordentliga
virtuos uttryckte i Cavatinan , med ett henne eget
mästerskap, hvilket sällan finner någon like, och
aldrig varit öfverträffad!, gjorde till affällingar de
flesta melornanes af den församlade skaran, hvilken
med skrik och bravoljud, handklappningar och
stampningar, hurra- och viva-rop, näsdukars viftande och
blomsterkransars inkastande på skådebanan, beviste
sin öfvertygelse derom, att personlig skönhet och
ledighet i föredrag äro underlägsna egenskaper mot
konst, smak och aktion, äfven när de äro förenade
med en röst, som icke är understödd utaf någon
gnista af qvinlig fägring."
tøiføantø Houst.
Allartaßan i Jacobs Kyrka.
(Slut fr. N:o i5.)
. Hvad man kallar effekt i en tafla frambringas
nästan ensamt af clair-obscurtn, eller en skicklig
fördelning af dager och skugga. Ögat hvilar sig ej
med nöje på ett föremål, — det må tillhöra naturen
eller endast vara en efterbildning deraf, — om ej
far-gorna äro fördelta i tvenne serskilda hufvudgrupper
eller massor, så att ljus och skugga äro hvarandra
motsatta. Hur skulle man t. ex. kunna förklara de
Schweit-ziska natur-scenernas magiska effekt och djerfva
charakter, om icke på detta sätt? — Ljuset har
någonting intagande, mildt och qvinligt i sitt väsende, då
deremot skuggan har ett uttryck af kraft och
manligt alfvar. Öfver allt äro de oskiljaktiga, och det
är endast i förening som de kunna utgöra ett skönt
helt. — Om Hr W, häruti tänkt lika med oss,
hade han utan tvifvel, för att göra det ljus, som
utgår ifrån hufvudfiguren, mera lifligt, insett
nödvändigheten att gifva en dunklare färghållning åt dc
öfriga partierna på taflan, isynnerhet åt föremålen
på första planen. Nu synes oss den belysning, som
herrskar öfver det hela, snarare härflyta ifrån något
ljus utom taflan — ett vanligt dags-ljus — än ifrån
det, som utgår från Christus. Detta ljus har
dessutom en nog gulaktig färgton, som åt taflans
atmosfer meddelar en qvalmig sommarvarma. Detsamma
gäller äfven om den luftkrets, som omger Christus,
Moses och Elias. Det är ingen genomskinlig æther,
med hvilken det ifrån Guden utgående ljuset
blandar sig; — det är ett hotande eldmoln, som man
längtar att se skingradt. Men den vigtigaste
anmärkningen af alla, emot taflans clair-obscur, är
måhända den, att Konstnärn ej uttryckt det afstånd,
som åtskiljer den öfre gruppen ifrån den nedre. Der
finnes ej något luft-perspektiv. De begge grupper-
nat berättar förf., att hon är hemligt trolofyad med
en rik Grefve i Preussen, hvilken icke erhållit sina
föräldrars tillstånd till detta giftermål med annat
vilkor, än att dc båda älskande skulle vara åtskillda i
5 år, hvarefter de skulle få förenas, om deras
ömsesidiga böjelse icke minskats af skilsmässan.
na äro hvarandra helt nära, i stället alt den öfre,
i och för sin xtheriska egenskap, borde bestämdt
finnas på si»ta planen. I detta senare fall och om
Hr W., i stället för att, genom den nog bjert
omgifna gräsplanen, sammanbinda de begge grupperna,
sökt mera aflägsna den öfre gruppen, så skulle bela
taflan fått en helt annan och sannare färgton; ty
det är ett allmänt kändt och i de Södra länderna
ännu mer i ögonen fallande natur-fenome’n, att
hvarje föremål, äfven med de mest kontrasterande
färger, modifieras och antar, i mån af dess aflägsnande
ifrån ögat, en ton, som allt mer och iner närmar
sig till himmelens blå. Vi behöfva ej säga,
att£a-phaels transfiguration har denna färgton.
Koloriten har i allmänhet en angenäm, fastän
något kall, too. I färgernas distribution råder
mycken harmoni, isynnerhet hvad den nedre delen af
taflan angår; men måhända är det just denna
harmoni, detta sorgfalliga användande af demi-teinter,
som åt det hela gifver en, visserligen behaglig, men
tillika slapp charakter, och som gör, att de
serskilda föremålen ej väl skilja sig från hvarandra;
hvilket är fallet med Jacob och Johannes. Derom
öfvertygas inan bäst, då man på något afstånd
betraktar taflan. Karnationen saknar saft och lif. Hr \V:s
figurer äro Prornethevs- bilder, som vänta på deri
himmelska gnistan. Hans pensel går ej djerft till
väga, tvertom förråder den mycken försigtighet. Det
är något, han söker; — det är en idealisk förebild,
som leker med hans fantasi. Skulle ej Naturen
kunna säga honom, hvarest han säkert kan finna det
sköna? —.
Det återstår nu endast att nä’mna några ord om
Hr W:s teckning. Vi hafva spnrnt till sist med Värt
yttrande deröfver, emedan denna del-af konsten,
såsom, efter vår tanke, den mest praktiska, torde vara
den som minst ligger inom dilettautens område att
bedöma. För vår del tveka vi ej erkänna, alt det
är i denna del af detaljerna, som Hr W. synes oss
ha nedlagt det mest tillfredsställande beviset af sin
Konstnärsförmåga. I detta sökande, att uppnå de
antika mästarnes enkelhet och skönhet i former,
hvilket visar sig i de flesta af hans kompositioner,
förråda sig på det omisskänneligaste sätt de lyckliga
gåfvor, hvarmed naturen så rikeligen gynnat
honom. Hr W:s teckning utmärker sig genom mycken
ledighet och elegans, samt framföi allt genom en ren
och bred flargej*) stil i draperiernas kastning**).
Man har äfven varit van att hos honom beundra en
sällsynt korrektion; dock torde i hans senaste arbete
kunna anmärkas ett och annat undantag härifrån.
Så hafva vi t. ex. trott oss finna, att, på den ena
af lärjungarna, hvilken vi förmoda skall föreställa
Petrus, är bredden emellan hufvudet och den vcn-
*) Franska konstnärerna hafva valt detta uttryck för
att beteckna det fylliga, grandiosa i stilen. Vi tro
oss äfven kunna upptaga det på Svenska, ulan att
missförstås.
**) Man vet, att dc moderna konstnärerna måst intaga
ett nytt manér i drapering, i och med detsamma de
använda cn mera tung klädsel, än den, man i
allmänhet ser på dc antika statyerna. Hr W. har
fullkomligt visat oss det sköna och ädla i detta manér; men
vi förstå ej hvarföre, då han ville föreställa dylika
asthcriska gestalter , som Moses och Elias, ban icke
hellre följt de gamles sätt att kläda sina figurer, i
tunna, lätta tyger. Sådane dc nu äro, i sina tunga
ylle-mantlar, trycka dc för mycket på molnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
